Fanskaps helvete

Idag är ingen särskilt bra dag. Igår var en skitfin dag. Kallt som fan som vanligt, men det är väl att vänta när det är en ny istid på ingående, men fint och vi var ute i skogen och gick. Tre kilometer. Ingenting.
Väl hemma small det till i knät och jag trodde att jag själv skulle smälla av. Det pep i öronen av smärtan och efter det har jag varit extremt halt och haft jävligt ont. Inatt har jag vaknat flera gånger av att knät har gjort ont och att det är något som inte står rätt till.
Som grädde på moset vaknade Knut tre och ville vara vaken sen. Jag har sedan legat och brottats med sprattlig Knut som till slut, efter en och en halv timme, somnade och sov till sex. Sen tog J honom, tack gode gud för det, och jag fick sova till åtta.
Sen gick jag upp, funderade lite och ringde sjukvårdsupplysningen.
Sjukvårdsupplysningen, eller -rådgivningen som de ju heter, var som alltid dramatisk och tyckte att jag skulle ringa till jourvårdcentral för att se om jag kunde få tid idag hos en läkare. Sjukgymnastikövningarna är inte att tänka på nu, jag kan inte stå på det benet och lägga hela min tyngd där. Det finns inte på kartan.
Så jag ringde, väntade, blev uppringd och fick höra att detta är något man ringer sin vårdcentral om. Detta är inte akut.
Jag påpekade att tiderna hos min vårdcentral brukar vara tre-fyra veckor fram i tiden och jag frågade om jag då skulle "gå" med detta under all denna tid?
"Ja, men tänk på att vila mycket" tyckte kvinnan jag pratade med.
"Det är inte så lätt med en åttamånaders bäbis, jag kan inte bli sjukskriven från honom"
"Nej, jag förstår det, men gör så" sa hon bara och så var det med det.

Så imorgon ska jag ringa vårdcentralen som redan en gång skickat mig till sjukgymnast, sedan gå till sjukgymnast och berätta att jag inte kan göra övningarna för att det gör för ont och ingen läkarjävel vill ta i mig med tång.

ÄR DET VERKLIGEN RIMLIGT att man ska behöva vara som en jävla invalid från 31 års ålder till det att man trillar av pinn? Är det slut nu på rörligheten för mig? Det blir roligt för Knut att ha en mamma som kan sitta på en stol och säga hej till honom. Verkligen asfestligt.

Varför är det bara i mitt huvud som detta är så jävla eländigt? Jag vet att folk har det värre, absolut, men kan man inte lägga tid på dem då och bara få undan mig snabbt som fan?
Jag kanske kan gå till någon av de här märkliga affärerna här i grannskapet, be att få köpa ett vapen och skjuta av mig knät, då kanske jag kan få det röntgat.
Kanske.