Coolheten

Jaha.
Min födelsedag var finfin. För första gången kunde jag ha min lilla festlighet på den faktiska Dagen, vilket jag tyckte var livat.
Såhär i efterhand kan jag säga att det inte var så lyckat.
Hela jäkla dagen gick åt till att städa och förbereda, samt ta hand om Knut. Allt går så otroligt mycket långsammare när man samtidigt tar hand om Knut. När han sover kan man inte dammsuga och när han är vaken måste man roa i alla fall litegrann. Mat till exempel. Blöjbyten. Lite pyssel så att han inte blir uttråkad och gnisslig. Sånt.
Det verkar råda någon trend nu bland bloggar och framför allt bloggerskor att vara så avslappnad som möjligt inför det här med att ta hand om sina barn.
"Oj, idag spräckte lilla Tindra ögonbrynet samtidigt som jag satt och drack te och Instagrammade. Shit happens"
Det är ocoolt att vara överbeskyddande, jag fattar det också. Mycket ocoolt.
Mest ocoolt tycker jag det vore om Knut skadade sig därför att jag "skulle göra något" (säger jag samtidigt som han för femtioelfte gången kryper fram till kattmaten trots två stolar som spärr). Jag är ju föräldraledig för att ta hand om Knut, inte för att Instagramma eller vad det kan tänkas vara.
Hitta tid för att blogga verkar mer och mer omöjligt. Varför? Därför att jag måste VILA när Knut sover därför att jag är ständigt trött nuförtiden. Dessutom har jag någon typ av inflammation i knät, eller vad det nu kan vara, så jag är trött och halt.
Det är jobbigt när man inte kan åla på golvet med Knut därför att det gör ont, då måste man lyfta och bära och Knut väger tio och ett halvt kilo.
Jag längtar till den dagen då han kan gå, och förstå när man säger "Kom Knut". Nu fungerar det inte. Om man skickar Selma i förväg så fungerar det, men ibland sover Selma.

Sen fattar ju jag också att barn måste få slå sig ibland, för helvete. Knut har t.ex. brännsår på fötterna efter allt ålande utan strumps. Tre stycken för att vara exakt. Titta, nu sällar jag mig också till skaran som skryter med sitt barns skador.
Trendigt.