Bry sig

Jag var ute och gick med Knut och tog fram mobilen för att kolla kontot. Då halkade jag på ett bananskal. Jag fick möte samtidigt och personen bara tittade på mig och fortsatte gå.
Det här inbillar jag mig försiggick i denna persons huvud:
"Ok, hon går ut med sitt barn och har näsan i mobilen. Så halkar hon, jamen det är ju rätt åt henne. Hon får ju ägna sig åt sitt barn nu när hon går ut med det. Det är fan vad man ser många föräldrar med mobilen uppe... hur svårt kan det vara?"
Jag inbillar mig att folk dömer mig och de dömer mig hela tiden.
Har jag mobilen uppe en endaste sekund, eller längre, då är jag en dålig mamma.
Det här med att vi tog Knut till akuten i söndags, jamen det är ju dåligt såklart. Pjosk.
Att Knut inte har en overall utan en jacka och tossor, det måste jag förklara varje gång det syns för någon.
Att jag kanske äter samtidigt som jag går med vagnen, det är också något att döma ut.
Att jag är uppe om mornarna ibland och tränar.
Att jag rättar prov när Knut sover.
Att jag tittar på sport när Knut är vaken.
Att jag fotar honom så mycket.
Att jag sitter här nu och bloggar.
Ja, lite allt möjligt.
Jag inbillar mig att folk dömer mig för detta och att de gör det i lönndom bakom min rygg. Troligtvis är det bara jag som projicerar, eftersom jag är rätt duktig på att döma själv. Men jag lär mig för varje dag som går att ingen jävel är perfekt och jag är ganska långt ifrån själv.

Alla de här sakerna finns det förklaringar till men jag vetifan om jag orkar dra allihopa. Jag försöker alltid göra det allra bästa jag kan, både när det gäller mitt välmående och alla de runtikring. Först kommer ju såklart Knut, men sen kommer faktiskt jag själv och i förlängningen handlar det också om Knut. Om jag förintar mig själv så att jag blir bitter så kommer han antagligen inte att ha en särskilt rolig mamma.

Jag läser så mycket, hör så mycket och känner av så mycket av tyckanden och tänkanden om mammor (och pappor). Jag vet inte hur många insändare jag har läst som handlar om att någon tycker att det är dåligt att man sitter med mobilen uppe samtidigt som barnen leker i sandlådan. Eller om man gud förbjude, INTE lagar maten helt själv till sin spädis, efter att man har slutat amma när barnet är sju år alltså, jamen då är man en dum jävel som lika gärna kan trycka munnen full med sanden från sandlådan på det lilla barnet.

Jag tror att det är lite därför den här bloggen haltar - jag är rädd för att någon ska döma mig ifall jag berättar att jag gjort det, eller det.
Det kan bli så horribelt felaktigt och då får man stå där med dumstruten.
Orka stå med dumstrut varje dag.

Men så inser jag ju självklart att problemet ligger hos mig. Folk får döma på hejvilt, det är nog den enskildes problem. Jag gör det som jag anser är bäst för Knut, mig och J, vår lilla familj helt enkelt, och sen kan jag sova gott (om det inte vore för att jag tänker så mycket på allt dömande).

Så: beting till själv: sluta bry dig så jävligt.