Om att tänka och vråla

Gud. Jag har alldeles för mycket tid att tänka när jag har hand om Knut...
Jag går tillbaka på något sätt till hur jag var för tio år sedan och kräver att jag ska vara och göra allt perfekt. Marsellus Wallace sa, efter att han blivit våldtagen och fått frågan om han var ok: "no. I'm pretty fucking far from ok."
Lite samma här, men jag är pretty fucking far from perfect. Det räcker ju med att titta på mig för att inse det.
Men jag har ingenting annat att göra med min tanketid än att hitta fel hos mig själv. Klarade jag inte ersättningen smidigt, värdelös. Missade jag Bvc-tid, värdelös. Kan jag inte trösta Knut, värdelös. Sådär går tankarna, när jag inte har något annat att tänka på. Men igår fick jag b12-spruta och pratade en stund med sköterskan=någon annan att prata med förutom J.
Idag hade jag en kompis på middagsbesök (hon fick rester), också annat att tänka på.
Voj!
Imorrn babysim. Hoppas på bättre lycka än sist. Det är i alla fall inte bara Knut som blivit upprörd, två andra bäbisar har behövt ammas i omklädningsrummet nu. Lydig som jag är tog jag med ersättning sist, i ett försök att vara perfekt förstås.

Nej... Den här mammaledigheten är inte bra för min mentala hälsa.

Idag gjorde Knut en sjukt rolig grej: jag skulle visa för kompis S hur Knut hade skrikit när han fick smaka äpple på mitt finger. S höll Knut, jag stod bredvid och illustrerade med ett tjut. Knut tittade på mig med världens största ögon i säkert tre sekunder, sen gapade han, stängde ögonen tog sats och började vrålskrika (på samma sätt som med äpplet). Jag hade skrämt vettet ur honom med mitt lilla vrål. Först paralyserade jag honom och sen kom reaktionen. Kära nån. Det är inte lätt att ha två små nya ögon på sig hela tiden. Man måste passa vad man gör.
Lillgrisen.

Location:Ystadsgatan,Malmö,Sverige