Om att inte förstå

Vi bor i ett sekulariserat land. Det har varit så mycket länge. Skilsmässan mellan stat och kyrka var väl för tio-tolv år sedan men jag har levt i ett sekulariserat land så länge jag kan minnas. För mig personligen och för de flesta runt omkring mig är gud inte en så särskilt viktig snubbe. Han har reducerats till ett kraftuttryck som sägs av personer vars hem stylas om av inredningsprogram.
"Men gud asså. Men gud. Men GUD"
Så används gud.
Därför är det så konstigt för mig att folk blir så arga över religiös kritik, skändning och skådespel att de får för sig att ha ihjäl andra folk.
Om det nu var så himla viktigt med den där religionen, varför vill man inte ta fasta på det allra mest fantastiska som återfinns i de flesta religiösa skrifter: nämligen att man ska vara snäll, rar, inte våldsam utan tolerant.
Visst, det är också dåligt att ha andra gudar och att göra sig lustig över gudafigurer och profeter och sånt, men det måste väl ändå trumfas av det här med att vara förlåtande och inte ha ihjäl andra folk?
Jag påstår inte att jag vet, eftersom jag som jag skrev inledningsvis levt på ett sekulariserat sätt, helt utan någon gudom whatsoever, hela mitt liv. Jag vet inte, och därför har jag svårt att förstå.
När jag har svårt att förstå kan jag inte visa förståelse och då blir jag irriterad och tycker att det är dumt.
Sen finns det ju en komisk ådra i detta. Den här "din-mamma"-grejen som florerar mycket mer hos ungdomar som på något sätt har sitt ursprung i mellanöstern. För många av dem är det jättehemskt att säga något om deras mamma. Att bara säga "din mamma" insinuerar att man har något riktigt hemskt på g. Men jag har hört det sägas och landat helt platt.
Typ: "din mamma knullar rektorn" och svaret har då blivit något i stil med "va? Näe. Men hon och pappa går ju i parterapi. Amen fan morsan".
Det är lite roligt det här med skillnader.
Förutom när folk blir dödade. Då förstår jag inte.