På affärn

Vi fick gå på affärn, som man säger hemmavid. Först Apoteket och sen affärn. Knut hade somnat i vagnen och jag såg en fin chans att i alla fall klara av detta projekt. Jag vill inte vara negativ, men jag tycker på nåt sätt att hans beteende säger äta ofta sova kort. Varför vet jag inte. På ICA skyndar jag på J antagligen mer än han förtjänade och vid kassan skulle jag vara effektiv och packa, men si det gick inte. Lite me me me från vagnen och ingen napp hjälpte, då barkade det, helt klart, åt ilska.
Alla varor kom ner och jag försökte packa samtidigt som jag försökte lugna Knut. Då kom J:s papaya. Praon i kassan såg helt oförstående ut. Han frågade kollegan tvärs över men fick ingen hjälp därifrån. Efter vad som kändes som en termin sa kollegan åt honom att ta tjugo spänn för den. Knut skrek. Killen GJORDE INGENTING. Vi stod där tills jag drabbades av åldersrelaterade diverse åkommor och han gjorde ändå ingenting.
Jag höll på att gå i bitar när killen, segare än en faktiskt död person, började slå in kostnaden för denna exotiska tingest.
När det var slut hade jag packat klart och fött ytterligare ett barn (nä) och jag väntade mig att J, lika stressad som jag, skulle slänga alla grejerna under vagnen och kuta före hem.
Icke.
Han stod lugnt och passade in kvittot i sedelfacket på plånboken. Fortfarande stillastående konstaterade han att han glömt pantkvittot.
Jag sa några väl valda ord om påsen och någon/något typ av rem eller kol och gick mycket snabbt ut.
Knut arg som ett bi. Solen sken. När vi kom in i skuggan kunde jag äntligen plocka upp honom. Då tippade vagnen.
Oklart hur det gick för papayan.