Möte

Vi var på möte igår hos vår barnmorska. Timmar tog det. Vi gick igenom hela journalen från början till slut och jag var väl vald i mina kritiska ord mot barnmorskan som vi inte gillade. Jag tror inte att jag lät som en onyanserad hämndlysten bitch, men jag sa det som jag upplevde det, nämligen att vi inte blev lyssnade på. Barnmorskan M bekräftade att en väldigt viktig sak saknades i journalen (det där med att barnmorskan A skulle ha hämtat narkosläkare innan hon gick av). Jag frågade vad för överlämning M fått av A och det var helt sonika "hon på rum fem har väldigt ont".
Hon fattade det alltså?
Ändå vred hon upp skiten till 75.
60 kunde det normalt vara på som högst sa M, men högre under vissa omständigheter, MED epidural. Man ska inte ha ont med epidural sa hon. Hon sa också att hon och narkosläkare V hade grämt och förebrått sig över att de inte kom på att kolla om epiduralen satt kvar i ryggen tidigare. I alla fall M sa att det aldrig händer det som hände mig men att hon i framtiden kommer att kolla ryggar hela tiden.
Hon hade aldrig varit med om detta förr sa hon.
Det stod i journalen att jag var duktig på att andas genom värkarna och M sa snällt att hon tyckte att jag
1. Verkade lugn och stark och inte gnällig
2. Att jag hade bra mycket mer ont (tätare och kraftfullare värkar) än jag borde
3. Att jag gjorde allt jag kunde och t. ex. var uppe på fötterna i 43e timmen och att det var det inte många som skulle ha varit, enligt hennes erfarenhet.

Hon bekräftade också att det var ett ovanligt svårt uttagande under snittet, kanske en följd av att jag var så kort. Eller nåt. Det fanns i alla fall inget wiggleroom och därför fick man slita i mig mycket mer.

Det faktum att de glömde mig på uppvaket stod inte i journalen men hon blev ledsen när hon hörde det och förstod att jag hade gått i bitar nästan där uppe.

All in all ett mycket bra möte och jag hoppas att kritiken kommer A till livs på något litet sätt.

Det är lustigt vad man minns.
Jag minns bara hennes extremt kalla och översminkade ögon, så jag skulle inte känna igen henne.
Jag minns narkosläkaren V hur bra som helst. Jag minns när det var som värst och A undersökte mig och konstaterade 5 cm för tredje timmen i rad, och sen sa att det var dålig progress och att jag nog inte skulle äta och dricka mer.
Den lyckan då... Snart var det över.
Sen kom läkaren in med A i släptåg och sa "jag och A har pratat och eftersom du har progress så höjer vi". Jag tittade på A med vädjande och frågande blick och fattade ingenting, det var ju inte vad hon nyss antytt. Men hon tittade bara med tom blick tillbaka och försvann tillsammans med läkaren.
Hon hade kunnat stannat och förklarat. Sett mig i ögonen och sagt "det trodde inte jag, men läkaren bedömer detta och detta". Istället bara stack hon och jag hade ondare än någonsin och var totalt utan tilltro till någon i personalen.

Det skapade du fint A. Tack!