Om att sälja sin själ

Jag får lite känslan av att jag har sålt min själ till djävulen ibland. Jag "borde kunna göra fler saker" och det måste ha varit så att gravidosar före mig har varit väldans pigga, starka och sugna på att alltid vara bland folk. Jag är kanske extremt mycket motsatsen, men jag har inte sålt min själ till djävulen. Jag har givit bort min tillvaro, min kropp och mitt liv till den här lilla killen som just nu ligger och sover så sött i min mage. Han vet ingenting den lilla sötisen. Han känner till en tillvaro med massa vatten, en navel, lite ljus- och ljudskiftningar och ibland en kattfot som trycker ner boningstaket på ett irriterande sätt.
Han vet inte att han snart ska vara med om det jobbigaste i hela livet, för övrigt vet han ingenting. Det är jag och J som ska lära honom det. Jag gör det hemskt gärna, jag gör allt som han kräver och jag säljer gärna mitt liv, kropp och tillvaro till den här lilla saken.
Sen om det kan rendera lite sura miner och oförstånd från omgivning, då får det vara så.
Han här, den här lilla, han är mycket viktigare än någonting annat.

Under ett halvårs tid, så länge det har varit officiellt med denna graviditet, har folk frågat när det är dags. Svaret har alltid varit ett väldigt valartikulerat juLI. Man formar munnen onödigt tydligt, speciellt på i:et. Av någon anledning är det i:et som möjliggör att man hör att det är ett l och inte ett n där före i:et. Det är svårt att trycka på ett l.
Så juLI.
11 juLI, när någon har frågat mer exakt.
Idag är det det som flera har hört fel på. Den 11 juNI. En månad kvar, nionde kalendermånaden.

Nu är det väl inget snack om att jag är ganska så höggravid. Hade jag inte varit tvungen att bestämma det för länge sedan hade jag inte jobbat den här veckan som kommer nu. Men nu ska jag göra det och idag är det måndag. Den sista måndagen. Detsamma gäller alla andra dagar den här veckan.
Vila sen.