Läkarens dom idag

39+6, alltså om 19 dagar, blir det igångsättning om det inte kommer att ske innan. Den 10 juli alltså. Nedräknaren till höger är då plötsligt egentligen värdelös... det är det datumet som är intressant nu, även om jag också fattar att Plutten inte kommer samma dag som vi sätter igång mig, antagligen.
Det är alltså 19 dagar. Två veckor och fem dagar. Efter helgen är det två veckor och tre dagar. Så kan man hålla på. På tisdag är det två veckor. Tisdagen efter det är det en vecka.
Ni fattar.
Det finns alltså ett slut på detta. Även om jag hade hoppats att det skulle ske av sig själv här hemmavid så får jag nog börja inse att det inte kommer att bli så. Planeringsfreaket i mig gillar ju det såklart, men känslan är ändå att jag vill försöka undvika det.
Skitsamma.
Det jag har att göra nu är att vänta bara, och fascineras av de kroppsliga sakerna som händer när kroppen håller på att gå i bitar.
Vänsterbenet har väldigt svårt att lyftas pga framfogen, naveln börjar bli en utåtnavel för första gången i mitt liv, man kan se på min tröja hur många mål Sverige gör när de spelar fotboll, för det blir en fläck per hål, de stora trosorna börjar bli för små, 20 minuter är tiden jag kan gå utan att kissa ungefär, ibland mindre, ibland mer, de flesta av mina gravidkläder börjar bli för små nu och så lite annat smått och gott.
Sen ska jag kunna resa mig ur soffan utan att gunga mig upp, jag ska kunna sätta mig på toan utan att undra om detta är det sista knäna klarar, jag ska gå långa promenader utan att flåsa som en slutkörd häst i öknen med en bandit efter sig i ett rep, jag ska äta gravad lax och umgås med Plutten.
Framför allt ska jag antagligen glömma alla tokigheter som kroppen har för sig just nu, om bara 19 dagar.
Så himla coolt.