Det är en klassisk grej detta, det här med att känna sig stressad från alla möjliga håll när man är i sluttampen på bakandet av bäbis. Allra mest stressad är jag ju såklart själv, eftersom jag inget hellre vill än att träffa den här lilla saken och få tillbaka full nyttjanderätt av min kropp igen.
(Undanber mig här snusnuftiga kommentarer om att det kommer du inte alls att ha, ha ha ha, jag kommer i alla fall att kunna knyta mina händer utan att det känns som om varenda finger är stukat eller gå längre än en kvart utan att på allvar överväga hur jag skulle kunna kissa utan att bli arresterad)
Nu är jag själv skyldig till att ha haussat upp stämningen här, eftersom det har rått viss oklarhet kring vilket datum som skulle kunna vara bf egentligen. Det som stödjer det tidigare datumet är bl.a. omfånget av min mage och några andra saker. Men nu är det med största sannolikhet så att det inte är det tidigare datumet, att jag verkligen fick ett missfall i oktober och att det här är en graviditet som började samtidigt.
Beräknat förlossningsdatum blir således den 11 juli. Läkaren som jag träffade sa att det inte skulle gå längre än den 10 juli, för då skulle igångsättning ske.
Att något skulle ske före det, på mig som är en förstföderska, även om magen är stor, är det faktiskt ganska höga odds på.
Även om jag är ganska så dålig på att vara en sådan där rörlig, spänsig och social gravido just nu och antagligen kommer att vara till slutet så är det nog ändå så att jag är precis så gravid som sjukvården tror. Nämligen 37+3, 38:e veckan. De sammandragningar jag hade före och efter hinnsvepningen har lugnat ner sig, någon värk har jag inte sett röken av, vattenavgång har vi heller inte hört talas om här i hushållet och plutten är inte ens fixerad. Det kan alla som känner efter känna med lillfingret. Han har huvudet nedåt och vi får sannerligen hoppas att han inte kommer att vända sig, men det är egentligen inte längre gånget än så.
Så ställ in siktet på juli igen tycker jag, företrädesvis några dagar efter det där igångssättningsdatumet.
Utmärkt sammanfattning av SR
2 månader sedan
Inlägg
3 kommentarer:
Ah, nu är hon här igen, hon som tror att hon kan kasta ur sig råd till höger och vänster. Nytt råd, eller kanske mer en tankeställare som jag själv velat höra.
Det är så lätt att tro att bebisarna är sådär små så väldigt länge, på gott och ont. Gott: de är så mysiga och små och fina och nya. Ont: man har ont här och där, brösten läcker, vilket känns oläckert, man ska upp och hoppa mitt i natten flera gånger och man är på så sjukt mycket helspänn att man blir helt utmattad. Det sistnämnda fortsätter dock på sätt och vis, tror jag. Så vad jag vill säga är att om man liksom tänker att nu har jag, låt säg, 8 veckor av spädistid framför mig, så kanske det är lättare att både njuta av den, och tänka att det går över. Hipp som happ så är de små barn istället.
Dass wass dass.
Och ett tips till: Kärvar amningen, dra till amningskliniken fortare än en höna skiter. Hade jag gjort det hade det nog gått bättre.
Hon som ger råd gillar vi mycket här i login. Hur snabbt skiter en höna egentligen? Snabbt tolkar jag det som. Jag gruvar mig för det där så det är bra att du säger det. När slutar man vara späd spädis?
Skicka en kommentar