Trappa...

Det här med att trappa ner går sådär... egentligen borde jag nog veta bättre än att överhuvudtaget visa min nuna såhär i maj. Alla elever som börjar få panik över sina betyg (vilket är i princip alla) kommer till stödteamet och vill ha stöd på olika sätt.
Det ropas från alla möjliga håll (och vår skola är öppen både horisontellt och vertikalt, så alla ser i princip alla nästan hela tiden) "dig vill jag prata med imorgon" "jag måste prata med dig om en tid" "jag ska göra ett prov hos dig" och så vidare och så vidare.
Så igår drog jag på mig två nya elever bara genom att visa mig. Sen ytterligare en som jag skulle hjälpa med att spela in röst till en animering. Problemet är bara att denna elev gör som många andra, vilket ger mig psykbryt. När jag kommer ner till studion vill jag att allting ska vara uppriggat, testkört och att det bara ska vara att trycka på play. But no. Never.
Lampan är inte ens tänd, de har inte ens någon som kan öppna studiedörren och hur man ska göra det vete hundan. Så jag får vänta i hundra år på att instruktioner ska delas ut och förstås och saker ska kopplas ihop och ungefär 25-30 minuter efter det att vi skulle ha kört kan man kanske testköra.
Så var det t.ex. igår, så när det var dags att köra var det fem minuter kvar till det att jag skulle gå hem. Nu hade jag såklart kunnat stanna längre, vilket jag också gjorde till viss del, men efter ett tag, när jag insåg vartåt det barkade bad jag att få ta resten imorgon, alltså idag.
Så den luftighet jag försökt ordna på schemat idag har blivit noll och intet.
Sen springer jag på det nya lokalombudet för facket, till vilken jag lämnat över skyddsombudsmanteln till också. Han deklarerar att vi minsann ska överlappa de sista veckorna och att jag måste vara med på några möten även framöver, för så är det, tremin till termin.
Snäll och dum som jag är säger jag ja.
Så det där med att få bort det fackliga försvann.
Det där med att trappa ner försvann.
Istället tillkom det här med att trappa upp + göra fackligt bjäfs i överlämning.
Om jag inte gömmer mig... det kan jag ju förstås göra. Ta hela min rigg (efter nackkollapsen förra året har jag riggat upp dator på en särskild ställning med tangentbord och mus och handledsskydd) och sätta mig i det enda rummet vi har som har frostat glas, där man kan sitta utan att någon ser en.
Jag har några kollegor som är på utmattningens brant och några som blivit utmattade. Jag tror inte de här glasväggarna överallt hjälper direkt, även om det är coolt och öppet och något som brottsförebyggande rådet verkligen gillar.

Imorgon långhelg, imorgon långhelg, imorgon långhelg...