Onsdagsblues

Tv:n är fortfarande paj. Eller inte tv:n i sig utan någonting i signalerna. Troligen inte boxen heller för den säger bara att det inte finns någon signal och ja... jag vet inte. Jag orkar inte bry mig. Efter att J har gjort en hel del tester och pratat med grannar (även jag har gjort det, eftersom jag jobbar med två pers som bor i samma hus, lustigt nog) så orkade han inte ringa mer. Så jag ringde och då fick vi beskedet att vi skulle åka dit med box och antennsladd så att de fick se att det inte var dessa grejer det var fel på. Var det det och de ändå skickade ut en tekniker så kunde vi tro att vi skulle bli debiterade.
Service. Vi har inte gjort ett skit. Poff slutade det att fungera och nu måste vi åka på deras dumma kontorstider till deras dumma kontor som ligger på andra sidan jordklotet med en dum box och lägga tid på det. Vad sägs om att det ska fungera varje sekund som man betalar för?
Men nej nej, så kul ska vi inte ha det.
Jag ringde till Tele2 och kvinnan jag pratade med förstod inte varför bara halva erbjudandet hade aktiverats på oss (och först efter påringning) så hon bad mig betala fakturan men se ge oss tillgodo framgent.
Hoppas att det inte var tomt prat... det verkar ju finnas en tendens för dem att fakturera hej vilt.
I alla fall. Ikväll har jag ägnat mig åt att läsa en tidning, sova, äta, snora (det var stark mat), testa tv och grejs i annat uttag, telefonerat med div. företag samt slösurfat.
Jag har under denna tid kommit fram till följande: jag har inga bra bloggar att läsa. De bra har antingen slutat eller tagit paus och kvar har jag... ja jag vet inte, vad som verkar ha blivit någon typ av klubb för inbördes beundran och åldersnojor. Jag ska låta listan vara någon vecka till, men om det inte blir roligare än såhär får jag börja rensa för det känns bara som om läsandet av de bloggar jag nu har tar energi av mig istället för att ge.
Jag får hitta något annat att slå ihjäl tid med, vilket jag ju lär klara ganska bra om sisådär sex veckor. Men fram tills dess känns det som om hindrena är oöverstigliga.
Det är ju jobb såklart, i tre veckor till.
Det känns oerhört påfrestande. Jag vet inte ens varför. Det är ungefär samma grejs som jag alltid har gjort, men det finns så många saker nu som gör mig trött. Inte bara det faktum att jag är i åttonde månaden och får fyndiga "hej huset" slängt efter mig av vissa kollegor i tid och otid, utan även det faktum att det finns viss röta inom den kommunala verksamheten som heter skola.

Sen blir jag säkert lite tröttare av att jag är så slö... det är otroligt varmt här nu och har så varit sedan söndag. Med otroligt varmt menar jag alltså uppåt 30-strecket, utan att överdriva. Och då blir man extra spak. Men det är också det att jag inte orkar umgås med folk om de inte absolut är intresserade av att vara 100% fokuserade på det jag vill prata om... man blir oerhört självisk av att vara höggravid i trettio graders värme.

Föräldrautbildningen var en repris på profylaxkursen, minus de panikslagna kursdeltagarna. Vi var sex par som verkade alla mer eller mindre sansade och pålästa. Jag hoppas att nästa träff blir mer efter-barnet-är-fött. Jag var i alla fall längst gången av alla, till skillnad från profylaxen. Jag tror att den närmaste låg två veckor efter mig, men flera var i augusti. Jag var väl också störst, törs jag säga utan att egentligen ha mätt så noga.
Huset ja.