Om narkosen, knän och lappsjukan

Jag har drabbats av svår lappsjuka. Det är inne, inne, inne hela tiden. Igår gick vi en liten långsam promenad till Folkets Park och åt glass från Ben&Jerrys-affären där. Det var gott, men kallt och man kunde inte sätta sig någonstans i solen för den enda bänken som var ledig hade en rökande man upwind så han lyckades effektivt förstöra både den bänk han själv satt på samt alla andra downwind.
Plus att J fick någon knäpp i knät som gjorde att han inte kunde slappna av.
Jag tål allt. Verkligen allt. Alla kroppsvätskor, alla bilder på demolerade kroppar, operationsbilder, blodiga organ, allt allt allt. Inte bara det att jag klarar det, jag till och med uppskattar det (kanske inte demolerade kroppar men operationsbilder och sånt fascineras jag av, samma med kroppsvätskor). I alla fall, det enda jag jag inte klarar är knän. Jag bryter ihop fullständigt. När det började knäppa i J:s knä ville han prata om det ett tag, samt stanna då och då och gnugga på knäskålen. Jag klarar det inte. Att göra en sådan sak med den där kroppsdelen motsvarar för mig vad kanske utdragningen av en parasit ur anus hade motsvarat för en normal person att se. Det går inte. Jag fick skrika åt honom att sluta prata om det, och han hade det så trevligt så. J är nämligen en sådan där person som blir vit i ansiktet vid åsynen av en spruta och som faktiskt måste lägga sig ner om han eller någon han har inom synfältet får en sådan.
Igår var jag ju hos narkosläkaren och efter det ringde jag till J och skulle berätta vad han hade sagt om slang i ryggen och bra kärl och grejer. Man verkligen hörde genom telefonen hur vit han blev. "Jag vet inte om jag vill höra" pep han fram och så var det med den saken.
Men jag kan berätta för er i alla fall: jag har bra kärl, jag har bra hals. Det har ju varit så hispigt eftersom jag är så tung, men narkosläkaren tittade på min hals och konstaterade att det gick bra att ge mig narkos.
Visserligen har jag börjat odla mig en liten extra haka har jag nu noterat, men jag kanske kan låta den vara i en och en halv månad till.
I alla fall: det enda problemet var att jag verkade vara lite svårstucken i ryggen. Ska jag ha epidural - vilket han rekommenderade - så skulle jag se till att den lades ganska direkt efter att jag kom in till förlossningen. Jag frågade om jag var tvungen att fylla den eller om det räckte att jag bara la slangen, men det var tydligen nödvändigt att fylla också. Jag antar att det handlar om att se så att den fungerar och sitter rätt.
Den skulle läggas av erfaren läkare också, skrev han.

Men jag är inte säker på att jag vill ha epidural det första som händer. Jag vill låta omständigheterna avgöra detta, jag vill ju försöka uppleva detta så som jag klarar och när jag inte klarar mer så då... men jaja. Vi får väl se hur det blir. Nu har jag i alla fall en mycket bra läkares utlåtande om detta.

Så alltså, lappsjukan. Tanken var att vi skulle åka till Klippan idag. Det blev inte så, ty hela befolkningen där är sjuka de stackarna. En annan tanke kring denna långhelg var att åka till Falkenberg, men eftersom jag inte trodde att jag skulle klara två turer på en och samma helg så bordlade vi det. Nu blir det istället ingen tur och lappsjukan äter upp mig. Så vi bestämde oss för att gå på en himla sillmarknad här i Malmö och sen åka till Katrinetorp, som är ett finfint ställe i utkanten av Malmö med strövområde och grejer. Döm om min FÖRTJUSNING när jag ser att det nu har börjat spöregna.
Kissarna lär bli skitglada, för det ser ut som om de kommer att få sällskap även denna dag... hela dagen...