Söndagsångesten, sju gånger till

Ni får ursäkta er själva härifrån om ni tycker att jag tjatar med mina nedräkningar. Uppmärksamma läsare har säkert upptäckt att det nu finns ytterligare en räknare här till höger... det är helt enkelt mitt sätt att hantera det faktum att det känns som om jag just nu befinner mig på en transportsträcka utan större mening eller innehåll.
Så om ni har ledsnat på att läsa mitt gnäll om tid som går långsamt så kan ni sluta läsa nu.

Så.

Jag har söndagsångest. Det är inget konstigt i och för sig, det brukar jag ha på söndagar. Inte för att jag dör på mitt jobb, men eftersom tröttheten mer och mer börjat äta på mig har jag mer och mer verkligen upptäckt hur otroligt mycket jag uppskattar att befinna mig i kravlöst tillstånd. Att slippa tänka så särskilt mycket på vad man ska göra, vem man ska träffa, bete sig som folk, ha kläder som folk och se ut som folk rent allmänt. Att bara få existera och om man behöver det, lägga sig och sova en lur, det är så fantastiskt bra. Jag sover nämligen nu. Väldigt mycket. Möjligen mer än i början faktiskt. Jag blir skittrött mitt på dagen och sover och sover. Sen däckar jag ändå vid 22 och är alldeles för trött där kring sex då jag ska gå upp. Det finns inget större utrymme för att sova lur, vara trött, dra sig undan eller bara vara apatisk på jobbet och därför räknar jag ner som en besatt. Sju veckor är det kvar. Det känns som väldigt mycket. SJU hela veckor. Med undantag för en kristihimmelfärdshelg och två spridda röda dagar är det ändå sju veckojävlar kvar. Det är så otroligt mycket mer än bara slutspurten. Allt på jobbet känns så uppskruvat nu också eftersom både jag och min närmsta medarbetare ska sluta samtidigt. Vad ska hända sen? Vem tar hand om våra arbetsuppgifter? Hur ska de tas om hand? Och sen har vi det faktum att det faktiskt precis som vanligt börjar närma sig slutet för flera elever... där finns det inget utrymme att slappa. En trea har bara en chans att bli färdig.

Så det vankas alltså ny vecka nu igen och säkert kommer den inte att gå fort.
Min tidigare favoritdag på hela året infaller imorgon, valborg. Den verkar bli ingenting i år så det är inte heller något särskilt roligt att hänga upp sig på.

Det är en allmänt gnällig H som går till sängs i afton, väldigt oklart varför. Jag känner mig bara väldigt blä. När jag borde fokusera på att jag faktiskt mår bra, inte har ont någonstans (ta i trä) mer än i magmuskeln, så fokuserar jag istället på de dåliga sakerna. Skäms jag. Det finns småsaker på vägen att se fram emot. Först barnmorskebesök om knappt två veckor, då får jag förhoppningsvis höra hjärtljud på plutt, sen ultraljud om tre veckor, då får jag förhoppningsvis se plutt, sen möte med familjerättsbyrån i början på juni där J får bedyra att det är han som är ansvarig för detta tillstånd, någonstans där emellan ska vi gå på två halvdagar (vardagar!) föräldrakurs, ej valfritt, sen är det min avslutning där den 15 juni och samma dag får vi hämta vagn om vi vill. Sen ska jag inte jobba mer. Telefonen ska vara hårt screenad.
Men det är ändå inte ens maj än, jag har aldrig varit med om en aprilmånad som har gått så jävla långsamt.

Om ni undrar över J:s resultat så kan jag meddela att han tydligen kutar 2,1 mil på 1,41. Det tycker jag är snabbt, men han var inte nöjd så han ska springa fler halvmaror.

Äh, då tar vi och lägger oss lite tycker jag.