Om hatet

Många av eleverna idag har kollat på Breivik-rättegången live på lektionerna. Jag satt med några elever och tittade och översatte lite och oj vad jag hatade.
Jag hatar den mannen så innerligt och jag hatar vad han har gjort och jag blir så ledsen trots att jag bara antagligen fattat en bråkdel av omfattningen.
Han börjar grina när han ser den film han gjort och han rör inte en min när namn efter namn på de personer som han dödat och skadat läses upp.
Mina elever är också så arga. Mina elever är ju vissa små ligister som inte drar sig för att göra saker som är mer eller mindre olagliga, eller så har de gjort sådant tidigare. De är ganska luttrade, har sett många saker och rubbas inte av vad som helst. Men oj så många dödshot som strömmade över den där mannen idag på gymnasiet där jag jobbar. Fast sen kom de på att döden är kanske inte det värsta. Man kanske istället kunde satsa på att han inte ska vara isolerad utan istället blanda sig med de andra fångarna i fängelset i Norge.
Primitiv som jag är är det lite vad jag också hoppas på. Lång och plågsam söndring av den där personens hälsa. Folk drabbas ju av så vidriga saker ibland, kan inte det värsta som kan hända drabba honom?

Oj vad jag hatar honom.
Ibland önskar man verkligen att ett helvete ska existera. Verkligen.
Fy. Fan.