Om att ha en diagnos

En lite störig grej är att den här apatistrategin inte riktigt funderar. För i kölvattnet som blivit av allt som hänt den senaste tiden lite här och där börjar jag fundera ganska mycket på skolans hela inställning till det jobb jag gör.
Jag jobbar just nu som speciallärare. Jag har elever som har alla möjliga typer av bekymmer som står i vägen för dem när de ska klara sin skolgång. I Sverige är skollagen tydlig: alla ska ha rätt att klara sin utbildning som de har valt, på lika villkor.
Sen kan man diskutera hur realistiskt det är, men vi har lagen att följa och då ska vi göra det. Om man då har en lätt utvecklingsstörning eller för den delen en lite större och föräldrar som inte vill erkänna detta, hamnar man kanske i en gymnasieskola som är så kär i sitt pedagogiska system att man på inga villkor vill anpassa om det för och till denna elev. Om det viktigaste ute i kommunerna är visioner, idéer och prestige finns det inte en käft som bryr sig om en elev med aspergers som finner det helt omöjligt att tolka in sina egna känslor i Anna-Maria Lenngrens dikt, eller som tycker att det svåraste som finns är att motivera att skriva om någonting med "egna ord" när ju texten redan är skapad!
Om det som är allra viktigast då för en skolledare är att sitta på möte med andra skolledare och berätta om hur fint pengar sparas och hur alla speciallärare ska försvinna och ersättas av en tiondels tjänst hos en person som läst en tredjedel av sin specialPEDAGOGutbildning, då får en elev med ADHD som behöver utrymme, flexibilitet och framför allt att bli sedd, väldigt stora problem.

Alla elever existerar och det är inte mindre värt att satsa på de elever som inte följer mittfåran och som är lätta att trycka in i det Fantastiska Pedagogiska Systemet som man har tänkt ut.
Inget pedagogiskt system bör vara allenarådande på en skola med fler än tre elever och att inte förstå det... Jag vet att Jan Björklund vill ha ordning och reda, jag vet att han vill ha fler lärare (men gör inget utrymme för det) och jag vet att han liksom föregångarna verkligen gillar det här med cutting edge-visioner i den svenska skolan.
Jag kan tänka litegrann, när jag tänker på detta, att jag skiter i projektarbetssätt, jag skiter i pbl, jag skiter i allt detta, det jag bryr mig om är att eleven som jag har framför mig har personer runt omkring sig som är villiga att hitta på lösningar FRAM TILLS DEN TIDPUNKT DÅ MAN HITTAT EN SOM FUNGERAR FÖR JUST DENNA ELEV.
Jag skiter i pengar (och blir självklart därmed en dålig skolledare) och jag skiter i visioner och prestige (dito). Det som gör att jag går till jobbet varje dag är att jag har ideér om hur just mina elever, de med add, asperger, autism, adhd och allmänna (och kanske sociala) problem ska kunna nå fram, det och det faktum att jag har fantastiska kollegor.

Men jag kan inte fatta att dessa saker inte finns mer i skoldebatten regionalt och nationellt. Dessa elever finns inte, de gills inte och det ska vara tur ifall de får en bra skolgång (för exempel på sådan finns).

Men det är allt annat än coolt att ha med denna del av skrået att göra, kära nån.