Så var det bara jag

Isbitar smisbitar, det viktigaste idag är ju såklart att jag blivit faster igen. En liten brorsdotter såg dagens ljus i Borås idag och det gör ju mig sjukt glad. SJUKT.
Jag har ju varit gravid ganska länge nu, det tycker kanske inte ni, men för mig känns det så. Jag har ju varit gravid i 25 veckor plus ytterligare fem. Det där är lite komplicerat, speciellt det faktum att det inte var något uppehåll mellan de två graviditeterna.
Ja, skitsamma.
Jag har varit gravid nu i trettio veckor, helt enkelt, men den här bäbisen har ungefär tre månader kvar, give or take.
Under tiden har jag vetat om ovanligt många som också varit gravida. Vi har R som fick sin dotter i januari, vi har E som fick sin son i mars, kronprinsessan såklart som fick sin dotter i februari, min kompis A som fick sin dotter för en vecka sedan, H som fick sin dotter för två veckor sedan och nu min svägerska L som fick sin dotter idag. Väldans många har det varit och de allra flesta har rört sig kring mars. Jag har följt dem och haft hjälp av vissa av dem men ju såklart vetat att jag skulle bli ensam kvar. Ingen i hela världen (har det känts som) har blivit gravid senare än jag och jag kommer att få min bebbe (ta i trä) sist.
Så nu är jag alltså ensam kvar, men det ska nog lösa sig det också.
Det är ändå märkligt att det var så himla många för bara några veckor sedan och nu vet jag verkligen bara om mig själv.
Så håll tummarna för mig i tre månader, plus några veckor. Den 15 juni jobbar jag min sista dag på min arbetsplats. Sen får vi se vart jag jobbar sen. Tack gode gud för att jag har en fast tjänst. Käckt.