Säga ord

Idag är det inte skitfestligt att vara jag helt plötsligt. Lite då och då har jag haft lite ont av ischias i ena skinkan, inte särskilt farligt och sådant som har gått över, men nu har den skinkan och baklåret gått och inbillat mig att det brunnit på min hud eller så, det känns så i alla fall. Det gör faktiskt ganska så ont när man sitter och går. Det gör inte ont när man ligger och försöker få tån att nudda den egna pannan, då nuddar nämligen inte något annat baklåret och skinkan.
Och...
Urinvägsinfektion. Ingen större tvekan om den saken. SKITFESTLIGT att få när man REDAN ÄTER ANTIBIOTIKA för en annan grej.
Jag räknade så fint förut och kom fram till att jag kommer att behöva ta fyra kapslar till och sen är det slut. Men som det ser ut nu får jag nog börja på en ny kur ganska precis när den andra tagit slut. Kan man få uvi av antibiotika till och med?
Sugigt är det i alla fall.
Så.
Men jag lever ändå ganska gott. Känner mig inte så uppsvullen som vissa andra dagar och känner mig inte så överfet som vissa andra dagar, dessutom vet jag ju att plutten lever och har hälsan och det kan ju få vilken liten nerv eller infektion att blekna i jämförelse.
Han är liten än, 20 cm och 273 gram igår. Men det är ändå ganska stort känns det som. 273 gram, det är som en stor chipspåse i vikt. Fast det är klart, han har en bit kvar till 500 g-påsen, som J kallar för "white trash-påsen".

Igår var det något vi kollade på, jag vet inte, Eurosport kanske i väntan på Snooker. Jag hade makten i form av fjärrkontrollen och det visade sig att det aldrig började. Jag gav fjärrkontrollen till J och sa "förlåt" (för att jag hade valt att titta på backhoppning). "Varsågod" sa J och fortsatte "eller... varför säger vi ord till varandra?".
Hehehe.