Skolan

Förlåt mig, om detta är att göra sig skyldig till snobbism, men då tänker jag göra det helt enkelt. Ibland undrar jag vad i hela världen NI GÖR NI SOM JOBBAR SOM LÄRARE PÅ DE LÄGRE STADIERNA.
Jag ska förklara.
Jag har i princip all grund för min allmänbildning från 1. mina föräldrar och 2. låg-mellan- och högstadierna. Framför allt mellanstadiet skulle jag vilja säga.
Då fick man lära sig saker som höga tal, man fick i stora penseldrag lära sig om geografi, historia, SO, stava och skriva fint. Var ligger Närke? Hur skriver man 205 400 med bokstäver? Hur ser en nötskrika ut? Vem var den här Gustaf Vasa? Vem var den här Einstein? Hitler? Hur stavar man till "alltid/aldrig" och vad betyder "enformigt"? Hur formulerar man sig i ett brev (eller nuförtiden mail)?
Det här verkar saknas hos eleverna på gymnasiet nu. Inte bara de med sociala problem där de kanske inte har haft någon förälder som kan prata med dem lite på engelska hemma eller berätta om John Major (i dessa ungars fall kanske det handlar om Obama eller Merkel). Men de borde väl ändå ha NÅGONTING med sig från år 1-6 och senare 7-9? Eller?
Jag fick ett mail nu från en elev som liknar de som jag så ofta får. "Jag har inte gjort det. hejdå"
Inget hej, ingen förklaring, ingenting. Ok att man inte behöver skriva "Malmö 2012-01-11" i mail, men man kan kanske skriva "Hej Helena. Jag är Pelles elev. Jag skriver till dig eftersom jag har problem med..." usw. Är det för mycket begärt? Det verkar så.
Igår gick jag förbi en elev som höll på med matte, hon frågade om jag kunde hjälpa henne. Matte undervisar jag ju i men jag sa att jag skulle försöka.
Tjejen satt alltså med ett tal "216 300" och sa "hur gör man?". Uppgiften var "skriv följande tal med bokstäver".
Jag bad henne berätta vad hon trodde, hon svarade "etthundramiljonernåtnåt?"
Hon hade ingen aning, inte ens någon ledning av att den första siffran var en tvåa.
Så jag tog mig tre minuter, höll fingret för de tre vänstra siffrorna och frågade vad det stod. Sen blottade jag också sexan, hon kunde svara, blottade även ettan och hon kunde svara. Jag tog bort fingret helt och hållet och hon kunde "tvåhundrasextontusentrehundra".
Nästa tal, hon försökte själv på samma sätt och löste det. Nästa igen och nu gick det som ett rinnande vatten. Men det här tar så otroligt lite tid åt gången, men är så väldigt elementärt. Lite tragglande av stora tal v 34-44 i åk 4 så sitter detta sen.
Men det kan ju inte ha gjorts.
Häri ligger min snobbism.
Vad gör man egentligen? Om man inte pratar om Närke, Viskan, Lagan, Nissan och Ätran, om hundratusental, om Hitler och om Gustaf Vasa, vad gör man då? Hur kommer de vidare? Hur klarar de högstadiet?

Ibland har man bara sådana här dagar, och idag har jag en sådan, en annan dag ska jag berätta om de elever jag har som är fantastiskt grundade från tidigare skolgång.
Det var bara nu som det hisnade.