Om förr

När jag var yngre och bodde i Jämtland hände det ibland att jag blev lite småretad för mitt uttal när det gällde vissa grejer. Min pappa är i alla fall till hälften urjämte (farmor var värmlänning) men mor hade båda sina föräldrar från Medelpad och hon har inget jämskt (eller mycket lite) i sitt sätt och prata och därför har nog jag också en del svarta hål i min jamskahybrid med svenska.
En sak som jag ofta blev rättad på av både vuxna och jämnåriga var mitt uttal av ordet "mögel". Folk skrattade gott åt mig och härmade mitt långa ö överdrivet länge. Sen sa de bestämt att det heter ju faktiskt "möggel" och titta, det stavas ju till och med så. Idag lyssnade jag på Språket i P1 och fick då höra att det faktiskt heter båda, men mögel med långt ö är det som kommer först i SAOL och alltså det som är vanligast. Faktum är att stavningen "möggel" inte ens finns, men uttalet med kort ö kan godkännas ändå.
Alltså: ingen anledning att garva sig harmynt åt mig för det, jag sa helt korrekt "mÖgel" så som det stavas och att säga "möggel" (gärna med tjockt l) är i allra högsta grad dialektalt och kanske inget man ska vara allt för rigid med.
När jag hörde det började jag fundera på andra ord som folk skrattade gott åt och kom då att tänka på släpkärra. Där var det ännu roligare än mögel. Släpkärra var hysteriskt roligt. Det var som om jag hade skapat mig ett hopkok av idiom, så illa lät det. Helt klart var att jag hade gjort en sammansättning av "släpvagn" och "skottkärra" och åt det kunde man skratta hela vägen till skolan och tillbaka. Det här har suttit sig så hårt att jag i vuxen ålder faktiskt har trott att det har varit ett hopkok av det felaktiga slaget. Tills jag idag faktiskt frågade SAOL och det visade sig att det är ju en finfint ord som man kan säga och böja enligt konstens alla regler i singular och plural och genitiv.

Ibland vill jag bara säga till folk från förr att ni är dumma i huvudet och kanske borde skärpa till er lite, men det är svårt att prata bakåt i tiden.