Tack så mycket för grattiset.
Jag vet inte om det kanske är hormonerna, eller om det är "på riktigt" (eller så är det som med kränkningar, upplever man det så är det på riktigt), men jag har känt mig lite ensam i det här. Det är ju gigantiskt stort för mig, och jag kan inte fatta att inte hela världen också tycker det. Lite som när någon man känner dör, då undrar man varför det inte pyntar alla löpsedlar eller varför inte alla folk i alla fall vet om det? Självklart är det inte så särskilt stort... folk får barn till höger och vänster. Jag träffade mina två närmaste vänner igår och då var det ytterligare en som vi känner som var på tjocken. Det blir en ny ungefär varje gång vi träffas. Dock inte de där tu, trots att de är äldre än mig. Också därför känner jag mig lite ensam. Jag har ingen nära som delar eller har delat detta... det finns ju dem som jag inget hellre önskar än att få vara i detta välsignade tillstånd. Shit vad jag önskar det mycket. Men jag kan inte göra något alls åt det.
Jag läste lite nu i Magdalena Graafs blogg och fick se lite av Folk. De allra flesta av Folk är snälla och skickar kramis med z och hela den grejen, men så finns det dem som på allvar tror sig ha rätt att lägga sig i hur hon uppfostrar och hanterar sina barn. Eller som anser sig ha rätt att lägga sig i hur hon vill gå ner i vikt efter graviditeten. Eller som tycker sig ha rätt att lägga sig i en massa saker (nu senast att hon fått ett sms sent, den stackarn som skickade det blev totalmanglad i kommentarerna, utan att folk visste vad det handlade om). Då tänker jag att jag kanske ska vara glad för att jag inte får femhundra kommentarer på varje ord jag skriver. I Internets ungdom hade jag det som hette Dagbok på Internet och då fick jag en del skit, vi var ju bara 23 ungefär som hade hemsidor - så jag kanske har fått min beskärda del.
Igår var jag på Ikea och kollade lite på vad saker kostar och hur de är utformade. Det kommer att bli lite av en utmaning det här med dels försörjningen av den lilla och dels var saker ska vara. Skötbord t.ex.? Badrummet är smockfullt. Spjälsäng. Ska man ha den i sovrummet i början? Hur då? Vår säng är 4,4 kvm stor... om jag får önska något till hemmet just nu så vore det skjutdörrar till garderoberna i sovrummet. Det skulle underlätta rätt så jävla rejält. Kan man fixa sånt? Bara på stomme som står? Ska kolla upp det. I övrigt har jag fixat med lite kontogrejer och plutten har numer ett konto där man kan sätta in pengar till saker såhär i början. Alltså inte till körkortet utan till tvättlappar och näspipett. Mycket bra. Nu ska jag kanske göra något av dagen... det har varit skidor, telefon och blogg mest hela dagen. Toodeloo.
Skötbord.
Inlägg
2 kommentarer:
Det är precis så som du skriver. Världens största grej och så är det bara du ensam som förstår det. Runt dig finns vi som redan har varit med om det och minns att, jo det var ju jättestort men min ettåring strular med sömnen och det upptar alla mina tankar, och så finns det dom andra som aldrig kommer att förstå förrän det är deras tur. Så ja det är lite ensamt. Hoppas att du förstår hur jag menar. Jag förstår dig och mellan alla sömnproblem gläds jag jättemycket med er :-)
Gläds också med er OCH förstår hur stort det är :). Tyckte det var ännu märkligare när F var helt nyfödd och ingen, INGEN förstod hur förändrad hela världen var förutom jag och S! Där gick vi med barnvagnen i en bubbla och alla andra människor på stan bara stressade vidare. Jag ville skrika: "Ser ni inte? Förstår ni inte? Världen är helt förändrad! Hörni!" Så, nog förstår jag hur det känns... Och vi har både skötbord (vägghängt) och spjälsäng till salu! Du kan t o m få en näspipett på köpet. Omkring den finns dessutom en anekdot.
Kram och god natt! K
Skicka en kommentar