Tongivande fisk

Igår åt J tonfisknåntingjagtyckeratttonfiskärsåäckligtattjaginteorkartaredapåvaddetär.
Selma är alltid i extas när tonfisk är in da house. Hon låg hos mig och sov, men så kommer J ut med sin tallrik och plötsligt spetsar hon öron, ögon, nos och hela kroppen i princip. Hon skuttar snabbt iväg till den snabbaste utposten bredvid tallriken, fotpallen bredvid bordet. Sen börjar skådespelet. Hon gosar med J:s knä. Gos gos. Sen tittar hon upp på J med de mest bedjande ögon som någon någonsin har haft. Om hon inte får något då, gosar hon igen med knät som om det inte fanns någon morgondag, och sen sätter hon sig fint, sträcker på halsen och tittar på J med en blick som säger "jag har inte fått mat sen 1986, kan det tänkas att jag kanske kan få en liten smula av någonting, smuts går bra".
Då brukar hon ofta få en liten bit som J tar med fingrarna, tvättar av i munnen från vad nu de här andra ingredienserna är och ger henne. Hon tar biten så himla fint. Andra bitar av saker, skinka och sånt, tappar hon alltid och håller på och sullar med. Men när det handlar om tonfisk, då finns det tydligen kirurgisk precision i de här minitänderna.
Sen går det där om och om igen tills J:s tallrik är helt tom. Ibland byter Selma sida och klättrar upp på J från andra hållet, under hans arm.
Igår tog hon dessutom till det allra mest farliga vapen hon har: hon la sig på rygg med bakbenen raka och frambenen uppdragna under hakan som en hare och ansträngde sig åt det yttersta för att se Söt (TM) ut.
Hon ser ju alltid söt ut, men det här är något i hästväg. Man verkligen känner hur hela världen plötsligt är målad av Disney och hur folk börjar sjunga om paj.
Rätt så knasig den där katten. Och hon önskar sig tonfisk i julklapp.