Jag fick ett mail från en bekant häromdagen som innehöll något som liknade snusk och otukt. Jag raderade det omedelbart, vilket var tur. Ty hade jag öppnat det hade min mailadress skickat sådana otuktsmail till kreti och pleti och det vill jag ju inte. Det hade varit dåligt om alla jag någonsin har sökt jobb hos fick veta hur de kunde förstora sina penisar. Ungefär hälften av dem var kvinnor dessutom.
Nå. Men om någon av er som läser detta som har min mailadress i sina liggare får ett sådant mail från mig, vänligen låt mig veta.
Spädbarnsdödligheten ökar säger de på nyheterna. Jag har den senaste tiden slagits av hur mycket hemskheter det finns i världen. Jag brukar allt som oftast hemfalla åt tanken "så kan det inte vara, det är inte rimligt" i äkta juriststil. Detta kommer upp när jag tänker tankar på vad som är tillåtet eller inte i olika situationer. Eller när jag tänker ut värstafallsscenarier, t.ex. efter operationer och så. Då tänker jag att de skulle ju inte göra operationen om man kunde få den och den komplikationen. Nej nej, det hade ju varit alldeles för hemskt.
Men alltså: folk som ska skaffa barn, de verkar ju genomlida risker som inte liknar något. För dessa finns det inga gränser. Det ALLRA VÄRSTA SOM KAN HÄNDA, det ligger där på bordet. Man kan inte tänka "men det kan ju inte ske, för det kan de ju inte tillåta, det är alldeles för hemskt. Folk blir ju sjukskrivna, det är inte samhällsekonomiskt hållbart". För grejen är att "de" inte har något inflytande här. Det är Moder natur och hon är en elak jävel.
Först kommer missfall. Som är hemskt och istället för att vara undantag är vanligt. Det ska man tydligen räkna med och händer det ska man inte prata om det och pratar man om det får man finna sig i att bli en social paria, för sånt pratar man ju inte om. Sen kommer sena missfall... folk som får missfall i vecka tolv, eller varför inte vecka tjugo... Halvvägs in i graviditeten, man är på riktigt på tjocken, man har kanske köpt en body eller tre, börjat lära sig föräldraledighetsreglerna hos F-kassan och så "nej, blir ittnå, varsågod att föd". Hantera det? Fan vet.
Säg sedan att man ska föda fram ungen efter nio fina månader, då kan också diverse hemskheter hända. Nu är väl de allra flesta riskerna som förr var den absoluta verkligheten byggts bort, men visst fan finns det fortfarande risker. Syrebrist och axlar på sne och havandeskapsförgiftning och öppna ductus och sånt. Ni vet.
Ungen är född, ungen lever, ungen kommer hem och så DÖR DEN I PLÖTSLIG SPÄDBARNSDÖD. Helt utan någon jävla anledning. Så ska man deala med det, och folk tänker att "det var ju tråkigt men det var ju ingen som ni hade känt så himla länge. Inte som min faster, som jag firat säkert tio jular med. Hon dog nu i somras, oj vad ledsen jag var."
Alltså fy fan. Min logiska säkerhetsgräns för hemskheter har flyttat sig helt och hållet och folk får bara finna sig i det, och framför allt: folk utsätter sig för det om och om igen.
Hon är inte bara elak den där Moder natur, hon är sadist också.
Din Checklista för Flyttstäd i Linköping
4 månader sedan
Inlägg
2 kommentarer:
Usch ja. Det finns så himla många orosmoment i hela bebiskedjan. Jag tillhör dock dem som tycker att det är bra att man pratar om missfall, misslyckade försök till att bli gravid och sorgliga saker som händer under graviditeten. Om man känner att man kan alltså. Vissa kan ju inte yppa ett ord. Men man borde nog sluta säga "skaffa barn", det får det ju att låta så enkelt, vilket man förstått att det faktiskt inte är. Ett missfall är alltid skitsorgligt eftersom det innebär en förslut av en bit drömsk framtid. Vi tänker ju inte på den lilla vindruvan som en vindruva utan det barn som det faktiskt kan bli.
Är man lite oroligt lagd blir det lätt så att man inte vågar ta ut en endaste sak i förskott under 9 månader. Först var det de tolv veckorna av ihållande missfallsrisk. Sedan var det ultraljudet som eventuellt skulle kunna visa på något hemskt hemskt fel. Därefter var det rädslan för att få ett alldeles för prematurt (?) barn. Nu är det snart dags för nytt ultraljud och med det kommer nya rädslor för vad som kan uppdagas. Om det går vägen lär min oro kretsa kring förlossning, syrebrist, axlar, friskhet, min kroppsliga status och därefter plötslig spädbarnsdöd.
Men du... tänk när allt bara går helt fint och lyckligt då. Det gör ju det ganska ofta ändå, då är moder natur rätt snäll. Jag hoppas på snällhet å allas vägnar.
Jag också, och framför allt å dina vägnar eftersom Moder natur nu har dig i sitt grepp sas. Din lilla plutt har ju klarat cykelrammel så han klarar nog allt möjligt. Han kommer att bli riktigt neat 8)
Skicka en kommentar