Martyrismen fortsätter

http://www.expressen.se/kronikorer/marcusbirro/1.2581733/marcus-birro-jag-hade-blivit-som-maud-olofsson-fast-varre-bara-gratit-hela-dagarna

Men det är som att det ändå inte någonsin blir riktigt rätt, en schäfer förklädd till en pudel är inte en pudel, hur mycket man än vill.
Det här är så himla konstigt och sagolikt ocoolt hela det här beteendet.
Just nu håller jag på och läser Patrik Sjöbergs bok, den ni alla har hört talas om. När han väl har avhandlat tränarens äckelhet tar han upp så enormt mycket mer och han framstår faktiskt för mig som just cool. Han verkar ju vara en besvärlig och självgod jävel och just för att jag inte själv har råkat ut för detta antar jag att jag säger att han är cool... eller så hade jag gjort det ändå. Men det är uppfriskande med en person som bara säger vad han tycker och när han gör bort sig säger han att han gjorde bort sig, tar konsekvenserna och tänker inte mer på det.
Han säger inte att den idé som var så urbota dum att alla borde förstå det i sinom tid var en "patetisk dröm" med en tvetydighet som inte går en blind förbi. Han tycker inte synd om sig själv och säger mellan raderna att han ändå hade rätt, utan att faktiskt säga det. Patrik Sjöberg säger rakt ut när han tycker att han har rätt och han ändrar sig inte. Har han fel så säger han det.
Det är ganska simpelt och väldigt coolt.
Bra mycket coolare än att mena att man egentligen hade rätt hela tiden, att alla i världen är dumma och elaka (och slappa och kalla), men att man själv är en idiot, inte för att idén var ogenomtänkt och vansinnig, utan för att man trodde att folk kunde vara snälla.

"Suttit i min kammare (i stället för som poet på kammaren) och gråtit över människors fasansfulla illvilja och cynism.
Lika bra att råka ut för allt det där som skribent i stället."

Subjekt much?