Trots allt

Fan också. Jag fastnade i en dokumentär på TV4Fakta. "102 minuter som förändrade världen". Det är inga snyftiga historier utan allting bara filmas i realtid, utan narrator.
Det är bra, då kan jag hålla mig från att börja gråta. Men det är nära.
Tio år sedan, det slog mig förut, då var jag inte ens tjugo år.
Jag hade flyttat hemifrån och satt i min lägenhet i Helsingborg i min gamla Myrornas-soffa för 50 spänn och kollade på en tv som jag och Ida (som jag bodde med då) hade hyrt av Thorn.
Jag hade kommit hem från en föreläsning i Lund (jag läste genusvetenskap) och satt och åt snabbmakaroner och falukorv och stirrade på tv:n. Ida var i köket och jag minns att jag ropade till henne "ett annat plan har flugit in i andra huset nu. Det var fantamig ett plan till!" och sen stirrade jag på sändningarna, stirrade, stirrade och så rasade det första tornet. "Nu rasade huset ihop" ropade jag, Ida kom ut då och då men var måttligt intresserad. "Nu rasade det andra också, det var fan" sa jag när det andra rasade.
Sen minns jag inte vad vi gjorde, men vi tittade antagligen på allt. Eller jag gjorde det, kanske hade Ida börjat jobba på sjukhuset som städerska då.
Var det dagen efter eller några dagar efter som det var en tyst minut i hela västvärlden? Allting stannade, tåg och allt. Jag satt på ett tåg mellan Helsingborg och Lund. Tåget stod still i Teckomatorp och jag minns att jag kämpade mot gråten där på mitt Pågatåg. Jag hade en blå sweatshirt på mig som jag hade köpt på Stadium. Den har jag kvar, nu har jag den när jag målar eller är sunkig.
Jag minns att jag inte fattade vad som hände. Jag var ju bara 19 år, det är trots allt ganska litet.