Ribbing does it again

Återigen är jag mycket förtjust över Magdalena Ribbings svar. Just den här situationen befinner jag mig också i med jämna mellanrum. Nu senast på J:s brorsdotters dop. J noterade att jag inte läste med i trosbekännelsen och undrade varför. Jag kom med en lång utläggning, eftersom jag hade en redo. Jag är ju konfirmerad och jag konfirmerade mig just för att en gång för alla (nåja, jag lär ju få möjlighet att ompröva) skulle göra upp med vad jag egentligen tyckte om den här idén med att tro på Gud och hela paketet. Efter att ha fått möjlighet att diskutera med flera präster kom jag fram till att jag inte trodde alls och gick därmed ur svenska kyrkan. Under tiden vi läste fick vi relativt ofta gå i kyrkan och där förekommer ju trosbekännelsen ganska ofta. Det var en markering att inte läsa när jag väl hade bestämt mig och jag kan inte tänka mig att gå emot det nu - just därför att jag vill visa att jag respekterar de av er som verkligen tror. Ska jag stå där och deklarera en tro på Gud Fader allsmäktig när det betyder nicht och nada för mig? Nej, det är inte rätt tycker jag.
Jag skruvar också på mig när det gäller psalmerna, men ibland sjunger jag med i dem för att jag tycker att de är vackra och för att vissa har affektionsvärde. Jag tycker inte att det är lika allvarsamt som att läsa trosbekännelsen. Måste man tro på allt man sjunger?
Böner är jag heller inte med på, men det verkar vara ganska odramatiskt, det är ju oftast prällen som ber och själv står man där och respekterar.
Jag vill absolut inte säga att det handlar om tomtar och vättar och tycka att troende är dumma huvudet. Många gånger kan jag vara avundsjuk på troende eftersom de kan söka tröst i en förklaring som jag inte tror på. Men jag tycker mig ha en poäng i att inte tro, så då gör jag det och får ta konsekvenserna av det antar jag.

Jaha, det var tänkt att bara vara en liten utläggning om det här med att läsa om trosor, och så blev det en lång utläggning. Tänka sig.
Fyra timmar kvar till slut på dag.