Om att sova

Jag tror att jag ända sen den första operationen den sista maj förra året har sovit ganska dåligt om nätterna. Jag har ju alltid vaknat och känt det som om en långtradare har kört över mig. Jag vill bara upp ur sängen i det läget så jag får gå av mig det onda. Det har gällt op nummer ett, op nummer två, op nummer tre och sannerligen nummer fyra där benen har gjort det omöjligt för mig att hitta någon bekväm position. Mellan varven har ju nacken dödat mig och som ett körsbär på toppen av allt sov jag ju nästan en månad på en luftmadrass som gjorde att jag varje morgon vaknade och badade i svett.
Inte nu.
Nu sover jag utan att ha nämnvärt ont någonstans, jag svettas inte, jag sover sjukt gott helt enkelt. Detta sammanfaller med vad som jag bara kan anta är århundradets mörkaste september. Det måste vara därför jag, varje morgon när klockan ringer, på allvar funderar på att övergå till att bli långtidssjukskriven på väldigt fantasifulla kriterier.
Tänk att vara sjukskriven och bara sova, sova, sova i den där ljuvliga tingesten?
Den har bara två aber:
1. Jag måste ha något skydd för den, typ nu. Selma klöser.
2. Den ena sängbottnen knarrar... ANA säger att vi bara ska avvakta och att det inte är så mycket att göra. Varken jag eller J orkar ringa mer. Men en ny säng ska väl inte knarra eller?
Eller det kanske den ska? Hjälp mig här. Ska den det?

Men ok. En sak slog mig nu. Det är ju snart oktober. Det är bara tre dagar kvar. Förhoppningsvis har jag fått lön idag, vilket är bra för då ska jag betala mina räkningar.
Jepp.