Så var det så igen

För andra dagen på raken sitter jag här i soffan och snorar värsta Helena Bergström-style. Jag kan hämta mig och skärpa mig om det t.ex. är en filmkaraktär som dör. Det är hemskt för man är inne i storyn och allt vad det är, men den blir det bra. Det är ju ändå på låtsas.
Men igår var det Schindlers list och det är egentligen inte alls på låtsas. Det var sex miljoner oskyldiga människor som mördades där och ännu fler som led alla helvetets kval och en värld som förändrades för alltid.
Även om det har gått sjuttio år finns det egentligen ingen anledning att inte sörja de liv som aldrig blev.

Ikväll är orsaken den norska dokumentären om 22 juli. Först rinner tårarna tyst, men eftersom man börjar inse hur många och höra historierna blir det snor, snor, åh så mycket snor och tårar som mer sprutar än rinner. Det är inte bra att reagera så starkt, det är inte kulturellt accepterat annat än om man vore gravid. Men jag reagerar så i alla fall och jag blir irriterad på Stoltenberg när han säger att man inte får hata.
Jag hatar den där jävla... så. otroligt. mycket.

De här som han sköt... de här små... de flesta av dem, den stora majoriteten av dem var födda på NITTIOTALET.
Ni som inte jobbar inom skolan tänker kanske inte på det men nu är det faktiskt så att den generation vi får till oss på gymnasiet där jag jobbar nu, de nya "förstaringarna" är födda 1995. Många som dog var 16 år. Flera var 17 (1994), flera var 18 (1993) och flera var 19 (1992). Vi minns de här åren mycket väl. Barn som föddes då var små bäbisar. De var, när de dog, fortfarande mycket små. LÅNGT IFRÅN färdiga med att bli de de skulle ha blivit. Knappt ens knoppar.
Han tyckte att han skulle döda dem.
Må han INTE bli isolerad och må tvålen vara hal som helvete. Ditt satans jävla kukhuve till svinjävel.