Om att bedöma folk

En av de bloggerskor vars blogg jag läser (länk till höger) har fått en kommentar till ett av sina inlägg där kommentatorn ville meddela att hon borde ha lugg eftersom hennes pannrynka var så rejäl.
Vad i helvete?
Den där kommentatorn kommer aldrig på hundra år att läsa det här inlägget men jag måste ändå säga: Är du dum i huvudet? Skulle du kunna säga så till någon på gatan? Verkligen? Någon du inte känner? Eller någon som du faktiskt känner, för den delen?
Vilket jävla sicko delar med sig av sådana åsikter utan att vara ombedd?
MÖJLIGEN, möjligen om någon frågar explicit: "Tycker du att jag borde ha lugg, jag tänker på den här rynkan jag har i pannan?" kan man uttala sig på ämnet och då kräks man inte ur sig sitt eventuella hat gentemot rynkan (vilket inte borde finnas där hos en sund, normal människa) utan man talar om om man tror att personen skulle passa i förändringen eller ej.
MEN:
Verkar det som om personen verkligen, verkligen vill göra en förändring så kanske man kan leta lite efter fördelarna med att byta frippa, istället för att fokusera på det dåliga med att göra det.
Detsamma gäller enligt mig byte av jobb, reseidéer, byte av bostad, nya kläder, viktnedgångs- samt viktuppgångsplaner eller vad i helvete annars som verkar skapa entusiasm hos personen och som inte uppenbart verkar göra någon skada.
Att bara automatiskt säga "nej, nej, nej" eller "klag klag klag" eller bedöma hela tiden är inget konstruktivt sätt att förhålla sig till sina medmänniskor.

Själv har jag rynkor i pannan som jag har haft i säkert fem år, men dessa är det minsta av mina problem när det gäller mitt utseende eller för den delen något annat i mitt liv och fan heller att jag tänker anpassa min frippa efter de där rynkorna.

Jamen ursäkta mina svordomar, men jag är väl "twisted" eller något. Idiotreklam.

Förstärkta rynkor

I viloläge