Mitt liv blir nog aldrig sig likt igen

Ok. Dramatiken.
Selma sitter i fönstret i köket, vilket inte är så konstigt. Jag går förbi först en gång och när jag kommer tillbaka ska jag smyga på henne. Hon brukar alltid märka mig, vända sig om och säga "krru" men den här gången gjorde hon inte det.
Plötsligt ser jag den.
En geting kommer krypande på rutan från bakom kokböckerna.
Kära kära någon.
Min första reflex är att springa fram och slita bort Selma, men hon går ju bara tillbaka igen. Min andra tanke är att springa in till J som ligger och sover och skrika "Geting, GETING, du måste komma upp och rädda oss NU!". Men det går ju inte. Inte så mycket att jag inte ska väcka honom som att jag vet att det finns inget "nu" i J:s värld. Om man ska visa honom något som är på tv:n och han måste komma snabbt eller om han av annan anledning måste göra något direkt så... gör han inte det. Hade jag agerat så som jag tänkt hade det tagit allt mellan 5-15 minuter för honom att komma från sovrummet till köket. Under den tiden hade ju getingen hunnit 1. Sticka Selma på nosen, 2. Flyga iväg och vara någon annanstans i lägenheten där jag inte vet var den är, 3. Lägga ägg eller vad de nu gör och starta en familj någonstans där jag inte vet vad den är.
Så jag var tvungen att ta itu med detta själv. Jag öppnar det andra fönstret men den dumma jäveln fattar ju inte att han kommer ut runt kanten, utan studsar bara på den genomskinliga rutan. Så en tanke börjar födas... ska jag smacka den? Det är ett vanskligt företag. Om jag misslyckas så blir den pissed och lär döda mig, katterna, J och grannarna. Så jag måste vara smart. Vi har inga tidningar här eftersom jag är allergisk mot dem (dagstidningar alltså) för de ligger bara och skräpar. Så får jag syn på mina nummer av Laga lätt som står alldeles där där getingen är. Det är inte lönt att rulla ihop och smälla, för man kan missa och reta upp fanskapet och scenariet ovan blir verklighet. Så jag tänker att jag klämmer getingen mellan tidning och ruta och bankar på tidningen.
Ett tag har jag en konferens med mig själv och funderar på om jag ska våga. Tänk om han kommer ut. Då blir han arg. Mycket arg. Men jag inser att jag måste ta i helt enkelt. Jag tänker verkligen: "tänk på alla gånger som getingar har haft överhanden och hur mycket du hatat dem då. Tänk på hatet. Tänk på det och slå därefter". Så jag tänker och jag slår. Bank, bank, bank, bank, bank... bank. Jag tar bort tidningen och är beredd på att... nåja, röra mig snabbt någonstans. Men getingen är död. Skitdöd. Man kan ju knappast vara mer än död, men kunde man det skulle den här getingen vara det. Det är som om den vore död och begraven sen 1700-talet. Så död är den. Selma vill såklart kolla på det uppsatta kladdiga liket men jag vet ju att getingar är skitfarliga även när de är döda. Så hon får inte det. Istället tar jag bort kvarlevorna med hjälp av en gigantisk tuss hushållspapper och tänker att detta, detta nu, är nog det farligaste i hela projektet. Men det lyckas, getingen är död, gadden var synlig, den hade lossnat från kroppen, men ändå. Soporna är han i nu. Jag kommer inte att röra soporna. Om inte J tar ut dem kommer jag att gå och köpa en ny sophink och ställa den någon annanstans.
Ojijoj.

(Pga den höga nivån dramatik blev det inga bilder, som ni säkert förstår.)