Hope and glory

Folk uppdaterar sina bloggar mycket dåligt. Mycket. Dåligt.
När de uppdateras så är det ändå bara en bild på någon gräsmatta och en unge och något djur och någon idyll. Ni kan inte anklaga mig för sådana saker, för jag uppdaterar inte med idyller, jag uppdaterar med The Mother of all Lårkakor. Det är inte idylliskt.
Mitt uppvaknande denna morgon var inte så idylliskt heller. Efter debaclet igårkväll med tvättande och allting så la jag mig men drabbades tillfälligt av någon typ av dödsryggvärk. Ni vet, ibland får man så ont i ryggen när man lägger sig. Så jag gick upp igen, tog några Panodil och la mig sen. Sen var det lugnt, förutom att jag inte somnade. Jag gjorde vad jag kunde för att vända och vrida på mig, klappade på J, tittade på J, tyckte om J. Men jag somnade inte för det.
Men så måste jag ha somnat. Kors. För strax före sju vaknade jag av att Selma satt vid sidan av mig och slickade mig i armhålan. Det är ju lite äckligt och jag ber om ursäkt för bilden ni fick i huvudena nu, men det det nog handlar om är saltet som bor där. Men jag petade bort henne vilket ledde till att hon klev över iPhone-dockan på ett sådant sätt att hon satte igång technoversionen av Hope and glory (som jag brukar ha när jag tränar) på väldigt hög volym.
Så jag flög upp, katten flög iväg och lyckades sprätta iväg allt i hennes väg. Jag var ju vaken nu, kunde man lugnt påstå, så det var bara att gå upp och starta ytterligare en tvättmaskin av nersvettade och -blodade kläder. Dessutom ska vi bjuda på middag ikväll så jag gick upp för att kolla recept och skriva en inköpslista. Efter det satte jag mig och åt två havrehårdbröd med kaviar och drack ett glas mjölk.
Idyll, my ass.

Nu kom sopbilarna så nu kan nog inte ens J sova mer. Det är magiskt hur de lyckas väsnas de där bilarna. Fantastiskt.