Att gå hem

http://www.dn.se/blogg/etikettfragan/2011/07/21/hemgangstid/
Mycket intressant detta.
Jag är nämligen alltid den som går hem först av våra vänner. Jag vet att när jag går, kring 22, eller 21 (på vardagar) så stannar folk i en eller ett par timmar till. Jag hör inte sällan om saker som har dragit ut till morgontimmarna.
För mig känns det helt olidligt. Vad GÖR man egentligen så länge? Jag vet att det kan vara trevligt och ofta känner jag att jag inte riktigt vill gå när jag väl går. Men jag väger det mot hur jag kommer att må dagen efter. Dagen efter är också viktig för mig. Jag vill kunna vakna i normal tid och hinna med att göra grejer nästa dag utan att vara helt förstörd hela dagen. När jag var ny student i Lund var jag på några sådana korridorstillställningar med morgonsittning och det gick an då, men nu är jag ju fasiken snart trettio och då får det vara bra.
Grejen är bara att mina kompisar är tre år äldre än mig och därmed en bit över trettio... men de har inga problem med det här.
Det är konstigt. Jag är väl konstig (trodde jag, tills jag läste Magdalena Ribbings svar).