Ponera

Tänk er följande scenario. Du jobbar med att slipa särskilda stenskivor. Du är verkligen grym på detta med att slipa dessa stenskivor. Egentligen är du inte stenslipare, för det är ju en vidareutbildning av ditt ursprungliga värv, nämligen stenhuggare, men så har du råkat hamna i slip-branschen och det visade sig att du hade en talang för det. Efter en handfull år har du till och med fått en del erfarenhet och möjlighet att gå några kurser i sliperiet. Fint så.
Men så bestämmer din chef för att slipa sten, det kan väl alla göra. Alla ska slipa lite sten som en del av sitt vanliga jobb som stenhuggare. De ska fortfarande jobba 40 timmar i veckan och de ska fortsätta att ha lika många stenar att jobba med som förut, men nu ska det arbete som du tidigare gjort placeras ut på alla stenhuggarna i små delar. Någon slipar lite här, någon lite där, någon lite där och någon lite här. På det sättet blir en hel skiva slipad av flera olika personer.
De här personerna är inte nödvändigtvis helt och hållet lämpade för slipning. Någon är inte så särskilt lätt på handen som man behöver, någon är inte så tålmodig som man behöver och en tredje kanske är alldeles för noga och kommer aldrig att veta när han ska sluta slipa och därför jobba ihjäl sig.
Du vädjar till chefen och undrar om det som du har gjort inte har varit något särskilt - chefen svävar på målet och menar att det egentligen är något som alla ska göra, och nu när han har insett det så är det dags att implementera detta. Att folk får mer att göra, ja, det beror på hur man ser det. Att du inte får något alls att göra, ja så kan det vara.