Ordnade, på rad, tack

Jag är mycket otålig. Jag vet det. Det är inget nytt för mig. Om saker och ting ska ske så ska de ske snabbast möjligt. Det finns ingen anledning att dra ut på saker, tänker jag. Man kan dö imorgon. Dessutom är det så skönt att ha saker ordnade, och att kunna antingen se fram emot saker eller att förbereda sig för obehagliga saker. Därför är jag ihop med en särdeles dålig partner. J är precis motsatsen. Han kan tänka något, tycka något, fundera på något och kanske till och med fatta ett beslut om något under veckor och månader. Men det betyder ändå inte att beslutet verkställs. O nej. Det finns tydligen ett självändamål i någon typ av bufferttid. Dammet måste lägga sig, framför allt CHOCKEN måste lägga sig när det gäller beslut. Att fatta ett beslut är en stor sak, varesig det rör sig om middagsmat eller semesterresa.
Nu har vi ju på tapeten att skaffa en bil till sommaren. Ingen stor sak tycker jag. Bilen införskaffas, vi kör den, säljer den, så är det bra med det. Men J läser in så mycket. Plötsligt blir han ju Bilägare. Han skulle ju aldrig vara Bilägare. Nej, det här måste bearbetas. Chocken måste lägga sig. Käre värld. Förstår jag inte det?
Nej, men jag accepterar det annars skulle jag ju bli galen och inte ett endaste dugg skulle hända i våra liv.
En annan sak som förstör mitt lynne lite är det här med jobbet. Jag vill ha mina ankor på rad. Det behöver inte vara de bästa och mest fantastiska ankorna men det ska vara mina ankor, de ska vara på rad och där ska de stå. Jag ville helst ha dessa ankor klara redan 2001 när jag tog studenten, men riktigt så kul skulle jag inte ha det. Så jag läste kurser, kom fram till att lärare var det enda vettiga att göra av dessa kurser, upptäckte att jag var bra på det och tyckte att det var roligt... men sen då? Inga ankor stannar hos mig. Jag har säkert, sen jag tog min examen för fem år sedan, sökt hundratals jobb. Jag har fått några, men inga varaktiga. Ett litet tag står ankorna där och sen går de igen. Inte på rad, huller om buller. Så jag måste söka. Söka om. Och söka om. I skolans värld finns ingenting som heter framförhållning. Nej Gud nej. Det finns ambitionen om det. Absolut. Man börjar prata EVM redan i november, men när blir det av? Maj om man har tur, juni om man hör till massan. Framförhållning är för någon annan. Så resonerar även arbetsgivarna. Tjänstefördelningen kom ut igår, i två versioner. Först en, och sen en till, den sk. slutgiltiga. Då var det den 31 maj. Först då fick folk veta vilka kurser de skulle ha, vilka klasser de skulle ha och eventuellt vilka övriga uppdrag som låg på bordet. Jag fanns inte med på denna tjänstefördelning. Jag söker jobb istället. Problemet är bara att på alla jobb jag söker går ansökningstiden ut någonstans mellan den 15 juni och 5 juli. Det här ska lösa sig under sommaren alltså. Jag kommer inte att kunna gå på sommarlov och vara lugn att jag har en försörjning nästa termin. Inte en chans. Det skulle ju vara att ha alldeles för lång framförhållning. Jag kan bara hoppas och skicka iväg ansökningar men jag kan inte ens påverka något. Jag kan inte skicka ett mail till och säga ”snälla, jag är en person som gillar att ha saker ordnade i god tid, om ni vill ha mig, bestäm er nu” för då verkar man lite konstig av någon anledning.
Så jag kan bara sitta på mitt arsle, låta tiden ticka iväg utan att kunna göra ett endaste dugg. Ska jag börja ta avsked av bygget här? Ska jag börja längta efter sommaren? Ska jag fasa inför den? Vad är det egentligen för ankor jag ska få och när ska de ställa sig på rad? Kommer jag kanske inte ens att få några?