Mein gott

Tänk er en onsdag i november. Klockan ringer kvart i sex. Ute är det kallt och regnar småspik. Det är mörkt och kommer att vara det i ett par timmar till. Framåt klockan tio kanske man kan börja se lite ljus där ute. När det är lunchdags är det ljust och då kan man titta ut genom fönstret i lunchrummet och konstatera hur världen ser ut idag.
Tänk er sedan en måndag i juni. En måndag där klockan ringer tio i sex och utomhus har en temperatur på 17 grader. Inte så väldigt varmt kanske, men solen skiner och på himlen finns inte ett moln. Solen har varit uppe sen länge, redan två timmar tidigare hade solen gått upp.

Vad är skillnaden på de här olika scenarierna? I november vaknar man och känner sig som en klubbad säl. Man är förkyld, och är man inte det så hoppas man att man var det så man finge vara hemma lite och sova. När man ger sig ut så pälsar man på sig med lager på lager och hoppas att färden till jobbet ska gå så snabbt som möjligt. Idag, den 13 juni, bara tio arbetsdagar kvar, bör man vakna och studsa upp. Man borde sätta på sig något somrigt, solglasögonen och sedan gå till jobbet. Smink behövs inte, det är ju sommar. Mat behövs inte, man köper något på vägen - det är ju så härligt väder.

Nu ska jag komma fram till det som är min poäng.
Min kropp tror idag att det är den där onsdagsmorgonen i november. Jag dör, jag är så trött. Hur kan man bli så trött av att göra grejer? Jag har ju ändå sovit hjälpligt under helgen, trots det är jag så trött som om det vore småspikstiden. Mellan 10-15 och sen mellan 21-24 på lördag och 14-17 och sen 18.30-21.00 på söndagen har jag varit igång och då har jag utan undantag stått på mina fötter rakt uppochner. Jag har alltså stått i tretton och en halv timme. Och sjungit. Det har varit häftigt och fint, men jag behöver semester eller en helg eller något åt det hållet.
Vad jag inte behöver är en skitfet tvättid och en tid hos läkaren mitt på dagen så jag måste flänga fram och tillbaka.

Det här svamlet talar om för er hur trött jag är.