Ingen sjukskrivning resten av veckan

Gastroenterologen Emma var inget särskilt matnyttigt. Eller oj, så taskig jag är. Hon är säkert en skitbra människa med en hel del gott under sitt bälte, men hon kunde inte tillföra något till mig. Alla mina prover hade visat på ingen inflammation och ungefär där slutade gastroenterologernas ansvarsområde för mig. Två nya remisser är skickade till två andra ställen och det var det. Jag hade kunnat ta detta på telefon.
En sak som stör mig lite när man är hos läkaren är när de frågar vad man sysslar med. Jag svarar alltid sanningsenligt med att jag är gymnasielärare och sen börjar dansen. ”Det är stressigt va? Speciellt nu när det är slutet på terminen va? Får du sova? Är det mycket bråk med eleverna? Hur är ledningen? Vad säger de om att du är hos läkaren? Det är stressigt va? Va va va?”
Jag förstår att det vore den ultimata förklaringen. Jag är stressad, det är därför jag är i detta skick. Gud vad bra det vore. Justera de osunda kvinnovätskorna och send her on her way.
Men det är inte riktigt så fint. Ledningen är allt annat än stressande. De har full förståelse för mina läkarbesök. Jag är inte stressad av mina elever för fem öre. De kommer till mig på frivillig basis och de som gör det jobbar jag hårt med och de som inte gör det får ofta IG eller streck och inte förlorar jag någon sömn över det. Någon kommer till mig med ett rättegångsdatum, en annan med kärleksbekymmer, en tredje med skolbekymmer och alla skickas till sina rätta instanser. Kurator, sjuksköterska eller mig. Vi löser det och löser vi det inte har vi i alla fall gjort vårt bästa. Om eleverna inte kommer till mig vägrar jag låta det stressa mig. De får en tid, de ska komma, kommer de inte: jobbigt för dem.
Det här stressar. mig. inte. ett. skit.
Jag ser kollegor till höger och vänster som håller på att gå i bitar för att de har fyra kursers nationella prov att rätta och ingen lunch och lång dag och utbildning och hej och hå. Jag lägger mitt eget schema, jag rättar prov i måttliga mängder och jag har framför allt universums bästa stöd från mina närmaste på jobbet (inkl. ledning).
Detta är inte stress. Jag är så ostressad man kan vara.
När jag gjorde min praktik - då var jag stressad. Då låg jag hela nätterna och pratade i sömnen och var uppe skittidigt för att åka till Ängelholm för att komma till en skola där ingen ville ha mig och än mindre hjälpa mig. Då var jag tvungen att göra riktigt riktigt bra ifrån mig för att få fortsätta min utbildning, och det gjorde jag också. Därför är jag lugn nu när jag är inne på mitt sjätte år.
Kom inte här med stressbjäfset. Inte ens min stundande arbetslöshet stressar mig (konstigt nog). Det är inte stress.

Det är heller ingenting med min sköldkörtel. Denna är avskriven. Mina prover visade på skitfina grejer.

Vad jag tror på, och detta tror jag stenhårt på, är det som läkaren sa idag: det är dödsviktigt att alltid se till att ha något i magen. Man kan inte reboota magen hur som helst. Det går inte, det får man inte. Bortsett från den psykiska pressen, jag måste ha saker i magen för att den ska fungera.
Så därför bad jag henne att skicka en remiss till en dietist som ska hjälpa mig att äta saker som inte dödar mig. Någon gång i höst ska jag få den tiden. Kan man tycka att den borde komma snabbare? Absolut. Är jag förvånad? Nej.