Arbetsmarknad

Om man är tillsvidareanställd får man möjlighet till ledighet för att söka jobb på arbetstid. Man kan t.ex. få gå på intervjuer på arbetstid om man enligt konstens alla regler blivit varslad från sin tillsvidareanställning. Är man visstidsanställd, som jag, har man inte rätt till något alls. Man har inte ens rätt att hamna på övertalighetslistan, man har inte rätt att söka jobb på arbetstid... det där med nytt jobb någonstans det borde man ha ordnat innan man skaffade sitt tidsbegränsade gig... eller något.

Hela arbetsmarknaden är ordnad efter tillsvidareanställningar och många 50+:are i skolvärlden tror på fullt allvar att det är en rättighet de har, att få ha en tillsvidareanställning där de kan ställa alla möjliga uppseendeväckande krav på sin arbetsgivare. De har ju rätt. Rättigheter. Inte så många skyldigheter. Nej nej.

Nu var jag kategorisk och orättvis. Men jämför detta med den bärsärkargång som bland vissa bloggar och krönikörer gås bland de unga vuxna. De unga vuxna ska minsann veta sin plats och de ska veta att de ska göra hundår. De ska veta att inte gnälla, de ska inse att de är latare än äldre generationer. De ska fatta att de är själviska och fel på alla möjlig sätt. Fatta det.

Verkligheten som jag känner den är en helt annan. Häromdagen meddelades vilka som var övertaliga på min arbetsplats och genast började det florera ganska hårda ord om bl.a. mig och mitt jobb. "Hur kan hon få stanna?! Hon har ju jobbat kortare" "Man sparar de unga, jajjamen, man sparar de unga" och liknande. Men vad dessa människor inte verkade inse är att jag och mina likar (i ålder) inte ens förtjänar att vara på en övertalighetslista... jag är inte ens så högt i hierarkin att jag får vara övertalig. Jag ska bara fatta att det tar slut. Punkt. Och ändå få ovett.

Än en gång verkar det bli så, som det har blivit på flera andra arbetsplatser, att eleverna är ledsna, frågar om de får rösta eller skicka in insändare för min räkning. Jag måste lämna elever som jag jobbat med i nääästan två år (inte riktigt, men efter två år lasas man ju in och det får ju inte hända) och får inte följa dem till slutet.

En rolig aspekt i detta är att om jag skulle lasas in den 22 augusti, så kommer jag nog omedelbart att bli övertalig...

Rätt ofta tänker jag på den här jävla Ursula Berge, samhällspolitisk chef på Akademikerförbundet, som sagt att "man kan prata hur mycket som helst om kompetens som går förlorad p.g.a. LAS, men faktum är att i verkligheten finns det inte någon som företaget eller organisationen verkligen vill ha kvar, som verkligen har kompetens som behövs, som har varit tvungen att lämna".