Måndag morgon

En riktigt konstig början på dagen hade vi idag. Eller jag, varför skriver jag vi? För J verkade allt tuffa på. Klockan ringde fem. Tanken var att jag skulle gå upp då och träna, om inte nacken kändes för mycket. Den kändes ganska rejält och eftersom klockan i mitt huvud var 4 var det inte svårt att fatta det exekutiva beslutet att skita i träningen. Det är så konstigt med den här nacken, när jag städade kände jag hur det stack till bak i nacken och sen kom en molande värk. Jag vet inte hur dåligt det är, om det håller på att bli sämre eller vad som händer. Men jag vet att sjukgymnasten inte ville att jag skulle träna när det gjorde ont, och det gör det nu. Men man kanske skulle ringa till sjukvårdsupplysningen? Men de säger ju bara att man ska åka till akuten.
I alla fall.
Imorse gick jag upp, gav katterna mat och alla de där bestyren som man gör. Jag sminkade mig och fixade, sen när jag stod där och skulle klä på mig fick jag syn på ett par rena trosor. Varför hade jag lagt fram rena trosor? (Kvällen innan utgår jag ifrån att jag inte kommer att fungera för fem öre, så jag lägger fram allting som jag kommer att behöva) Efter allt sminkande och annat tjafs, insåg jag att jag hade glömt att duscha. Så jag fick duscha ytterst försiktigt för att inte förstöra fejset. Mycket störig ordning på saker och ting. Så, när jag kommer ut från badrummet, står J där, påklädd och uppgången. Han ska tydligen gå upp då, och rubba mina cirklar ännu en gång. Nåja, det kan jag väl leva med.
Sen kommer jag ner till cykelboden och hittar min cykel inträngd bakom J:s. Jag får rulla ut J:s, sen min, sen in med J:s igen och då fastnar min hörluresladd i J:s cykel och slits ur iPhonen. Eftersom jag trodde att själva iPhonen slitits ut från fickan drog jag en riktig svordomsramsa som inte hör hemma någon annanstans än kanske i fängelset eller Pulp Fiction. Bredvid mig stod plötsligt en man som såg ut att vara beredd att hjälpa mig med den dödsföraktande katastrofen i form av kidnappning eller ett sughål in till planetens kärna som ju måste ha drabbat mig, av svadan att döma. Jag spottade ur mig ytterligare ett ”helvetes jävla k-k” innan jag gick rakt på honom och hans leende dog bort. Jag sa inget, han sa inget, jag låste med ilskna rörelser och cyklade sedan snabbt därifrån.
Jag är så otroligt vän och kvinnlig. Och vacker.
Jag måste göra något åt det här, jag har aldrig sett så risig ut som jag gör nu.. jo, nu ljuger jag, men jag trivs inte med min uppenbarelse nu. Skit är vad det är.