Att bli grabbad

Jag är inte överdrivet stolt över den här sidan av mig som ger pengar till tiggare. Den är nämligen mycket liten. Jag tar den enkla vägen, jag väljer att tro att de ska köpa knark för pengarna och därför ger jag ingenting.

Hur brukar jag då undvika detta? Jag undviker ju såklart ögonkontakt. Jag går fort och jag tar omvägar. Men om jag skulle hamna mittemot någon och inte komma undan så händer det att jag säger "jag vet inte, jag ska se" på deras fråga om jag har några kronor. Så börjar jag att gräva i mina fickor och hittar ju såklart aldrig någonting för jag har aldrig kontanter. Skulle jag ha kontanter för att jag har gjort något speciellt så har jag dem såklart i väskan, i plånboken. Det fattar ju jag också att alla fattar, men ändå kör jag med den där scharaden. Jag hittar ingenting i fickorna och säger "nej, tyvärr" och sen går jag vidare. Ibland, ytterst sällan, hittar jag något men då får det inte bara vara ett par-tre kronor, utan det måste i alla fall vara en tia, annars låtsas jag inte om myntet.

Idag skedde en incident som gjorde att jag insåg vilken ganska otrevlig individ jag faktiskt är. Jag promenixade ganska raskt från jobbet. Min väg från jobbet går alltid rakt igenom stan, på gågatan. Där finns det många tiggare, försäljare, snärjare av olika slag eller predikanter. Jag har blivit ganska bra på att undvika dem alla. Någon skriker om att de har kissat här, någon annan pratar om Röda korset där och en tredje vill ha några kronor. Det är så att promenixa genom Malmö. Så idag blev jag haffad av en man som ville ha pengar men istället för att bara säga "ursäkta, ursäkta damen" eller något sådant så sa han "hallå?!" och grabbade tag i min arm ganska rejält. Då reagerade jag med fotbollsreflex och sparkade honom visserligen inte men slet loss min arm snabbare än han han säga någonting mer. Sen fick jag ur mig något ljud, typ "app app" som på något sätt skulle visa att "vi är överens om att du frågar mig om pengar varje dag men vid beröring har du passerat gränsen för vad vi kommit överens om".

Så tänkte jag och det var det jag sa med mitt ljud. Det var samma typ av reflex jag hade haft ifall någon hade försökt ta mig på brösten. En kollega får ta mig på armen, det gör inte så mycket (men jag måste erkänna att jag inte är så van vid det. Jag har några kollegor som gärna tar i en och klappar om, och när de gör det så ryser jag. Inte för att jag ogillar personerna, utan för att det inte är bekvämt för mig. Då känner jag mig dessutom oartig och hoppas att ingen har sett att jag har ryst) men skulle en sådan ta mig på brösten skulle dessa mötas av samma reaktion som alkisen på stan idag mötte för ett tag i min arm.

Hur rättvist är det?

Hur nobel och öppensinnad är jag?

Inte så särskilt. Det såg nog inte alls snyggt ut för förbipasserande, för jag höll upp handen mot honom onödigt länge, flera steg efter att jag hade passerat honom.

Vart han tog vägen har jag ingen aning om, jag var om möjligt ännu rappare i mina beklackade skor (på kullersten).

Vad säger ni, detta är ett tecken på inskränkthet va?