Jean

Jaa... vi har en stor kulturkrock jag och J. Jag fyller ju år imorgon och jag är en sådan som gillar överraskningar väldigt mycket. Fram till för bara några år sedan så ville jag absolut inte se pyntandet av huset inför jul. Jag ville bara vakna på julaftonen och så var det jul, helt magiskt. Samma med födelsedagen. Jag ville aldrig se några tårtkartonger eller inslagspapper eller något sådant innan födelsedagen. Jag höll mig borta så mycket jag kunde och sen bara komma hem och "ooo aaaa, kolla på alla fina fingrar och paket och mormor och morfar och prinsesstårta och allt!"

J verkar inte ha vuxit upp i den andan. Han verkar ha vuxit upp i andan där alla i familjen plus alla närmare släktingar inklusive kusiner, mostrar, morbröder, husdjur och grannar gick ihop och köpte en present - tillsammans med jubilaren själv.

Ok, att gå ihop och köpa presenten går väl an, även om jag tycker att det är roligare att ge från mig till födelsedagsbarnet med tanke och planering bakom. Men att inte smyga med det! Det gör det hela ytterst omagiskt. Nu t.ex., vet jag att J har slutat jobba för i alla fall två timmar sedan, ändå är han "oförklarligt" inte hemma och igår när vi var på stan så hade han inte kunnat vara mer uppmärksam på allting som jag petade på om han så hade fört anteckningar.

Fast han är söt och fin och fantastiskt bra den där snuttä. Om han inte blev så arg skulle jag lägga ut en bild på honom där han är väldigt söt.

Eller så gör jag det ändå. Dessutom: i vissa vinklar, i vissa ljus, påminner han bra mycket om Jean Baptiste Bernadotte.