Ocool

Jag har väl alltid varit hemmakär. Tror jag? Jag vet inte, men jag upplever det som om jag inte brukar vara som mest bekväm ute på äventyr utan snarare hemmavid. På det sättet vet jag att jag kan ta igen mig om jag skulle bli störttrött. Eller om jag skulle få sovstress. Jag vet inte varför jag är sådan här. Men med de senaste åren har jag börjat inse att det inte går att jobba och slarva med sömnen, jag kan inte det. Andra kanske kan det, gudarna ska veta att mina närmaste vänner som alla är äldre än mig verkar klara att vara uppe skitlänge och ändå komma upp och vara pigga på jobbet. Jag klarar det inte. Jag måste se till att allra senast vara hemma kvart över tio. Helst vill jag vara klar för sängen klockan tio, men jag är alltid den allra tidigaste och tråkigaste och otåligaste. Det är tråkigt, men så är det.

Nu, nu är sakerna helt andra. Nu vill jag så gärna vara hemma att det känns rent fysiskt. Jag vill bara vara i min nya fina lägenhet och bo. Jättejättegärna vill jag det.
Men jag kan inte, jag måste såklart jobba och idag måste jag jobba till halv nio på kvällen. Festligt va? Vi har öppet hus. Det är viktigt att elever söker till vår skola, så jag måste vara där och säga tjenna.
Imorgon kommer några vänner hit för att kolla på lägenheten. Fint så. Sen föreslog någon av dem att vi skulle göra något i helgen också, men jag slog reflexmässigt bakut. Jag vill inte GÖRA något (annat än sånt som har med bonadet att göra), jag vill inte gå ut från min fina lägenhet. Jag vill vara här och ta det löjligt lugnt i helgen. Jag behöver vila.

Så förlåt alla som tycker att man ska vara cool och i farten och uppskatta grejer som att vara ute på stan till sena timmen och yada. Jag är väl ocool då.