Det här med att vara ansikte

Jag kom att tänka på det här med att var sin sjukdoms ansikte utåt. Det är både coolt, modigt och kanske lite destruktivt. Jag vet inte vilket som är allra mest. Det är ju framför allt coolt och modigt om man har en sjukdom som ibland inte gör att man får en blå tå då och då utan snarare att man ibland har konstiga vätskor, inverterade näsor, uppsvällda könsorgan, utsöndring av olika saker från olika delar av kroppen. Ni vet, sådana sjukdomar som inte är de sexigaste på hyllan men som inte desto mindre är förfärliga att drabbas av.

Jag vill gärna förtydliga att ingen av exemplena ovan gäller för mig.

Men: när man drabbas av en hemsk sjukdom, en sjukdom som är lite pinsam och väldigt ocool, då önskar man bara att någon som har den sen förut har agerat ansikte utåt och berättat allt. Att någon har berättat att den där twisten har drabbat mig också och den är en del av sjukdomsbilden. Såhär dåligt kan det bli, såhär snabbt kan det bli bättre, i värsta fall måste man operera grejer, i bästa fall kan man knappt märka det. Yada. Ni vet.

Min sjukdom är allt annat än cool. Jag är allt annat än cool. Om jag skulle vara ansikte utåt åt min sjukdom skulle jag vara ganska så destruktiv. Inte  bara för att jag jobbar med ganska trångsynta små individer i samhället (det är inget fel på mina elever, men tonåringar har en lite mindre nyanserad syn på världen) utan också för att det skulle leda till att jag ständigt och jämt var den här hemska sjukdomen som jag ju bara vill bli förknippad med när jag absolut måste.

Man kan såklart vara ett dolt ansikte. Den som kommer med all information men som aldrig berättar vem hon är. Men hur stöttande och "detta-är-inte-något-att-skämmas-för" är det? Kanske ska jag skita i det. Kanske hade saken varit en annan om jag jobbade i arkiv sex-tio meter under marknivån. Kanske har det ganska stor betydelse att jag varje dag är en mer eller mindre offentlig person inom det lilla miniuniversum som är vår tusenmannaskola.

Jag ska lura på det här, för jag önskar nästa person en lättare väg än den jag hade.