Kärring

Jag fick ner smärtan till en trea också, innan jag började få ett väldigt stort behov av att krama skurhinken där jag låg i soffan och svettades och/eller frös.

Fy fabian.

Jag låg och var halvt levande, halvt död, bara för att vakna till för att titta djupt i den där röda hinkfan som nu står bredvid min sängsida. Jag har inte behövt använda den inatt och tack gode... Panodil (?) för det. Imorse när jag vaknade låg det onda på kanske fem-sex. Men det var lungt, för jag kom ihåg hur det var igår vid den här tiden. Igår vid den här tiden så skrek jag litegrann när jag skulle sätta på mig trosor, bh, tröja och strumpbyxorna fick jag ge upp på. Jag svor ramsor när jag snöt mig eller försökte ta djupa andetag, för att inte tala om hur fantastiskt festligt det var att duscha, sminka sig, sätta på sig stövlarna (som J också fick göra), gå, stå, sitta, ligga, tänka och faktiskt (konstaterade jag när jag satt i akutens väntrum och väntade) röra på ögonen.

Idag gör allt det där också ont, men inte ondare än att jag kan hålla käft och tänka på England. Jag fick på mig alla kläderna utan hjälp, jag snöt mig utan att omkomma och duschen gick helt ok.

Jag har tagit dagens dos medicin och förhoppningsvis kommer den att göra att jag mår bättre och inte sämre. Igår, när jag studerade botten på den där hinken, tänkte jag att jag kunde tåla en miljon gånger värre smärta bara jag slapp illamåendet. Smärta kan man i alla fall skrika åt, illamående gör en helt meningslös. Således hoppas jag på inget illamående idag.

Dessutom har jag köpt broddar... jag tänker inte ramla på vägen ner till stationen (jag ska till läkare i Lund). Kärring. Jajjamen.