JAG

Right.

Jag gick på ICA för att köpa 100 gram smör eller margarin. Jag går in, tar mitt smör (eller margarin), går till kassorna och ställer mig i kö. Bara en kassa är öppen. Bara en man före mig. Den mannen lyfter sin korg och ställer den på den lilla hyllan. Naturligt, eftersom det är hans tur. Bandet rullar - tomt. Mannen lastar inte. Istället avviker han från sin plats och börjar fantisera högt om någon särskild Läkerol. "Är det här? Här det här?" säger han och lufsar mellan de stängda kassorna. Kassörskan försöker förklara att alla varor finns i alla kassor och har de den sort han pratar om så finns den i kassan som han befinner sig i.

Bandet rullar på. Tomt.

Jag står där, har en 50-lapp i handen, ska ha mitt 100 g smör och skulle så lätt bara kunna stega fram, köra igenom smöret, lämna lappen och bli klar innan mannen ens har sett att jag gjort så. Men vad händer då med hans köplats?

Det kommer fler folk. De verkar se på mig som en person som står och hänger på glassdisken bara och gör rörelser fram mot kassörskan, som om de tänkte sig att de skulle slå slag i den där planen som jag har i mitt huvud. Knappast. Jag går fram, bara för att hindras av mannen som kommer tillbaka och besviket muttrar "äh, jag får skita i det". Han börjar så långsamt så långsamt lasta på sina varor på bandet. När han är färdig står han bara där. Han stirrar på Läkeroldelen inser jag med ledsnar på tramset och lägger dit en avdelare på bandet (som nu, igen, har börjat rulla, rulla tomt) och min lilla vara. Mannen inser kanske att han inte är ensam på denna jord och säger "oj, ursäkta så mycket" till mig.

Jag, som alltid är så vansinnigt trevlig, leende, fantastiskt lättsam och allting inom det där området, tittar inte ens på honom. Jag orkar inte. Även då det är ganska futtigt så är jag helt säker på att det där beteendet representerar en allmän hållning från den där mannen i alla sammanhang. 

Det finns bara han i världen och skulle det mot förmodan dyka upp några andra är det han som är den allra viktigaste.

Hans beteende där och då var väl inte så mycket, men han representerar folk som verkligen tror att de verkligen är de viktigaste personerna på jorden och att de inte behöver anpassa sig efter någon annan. Magdalena Ribbing skriver om detta rätt ofta, och jag håller med henne. Det är ett fasligt jag-jag-jag:ande på folk och det märks inte minst nu när det är rätt så mycket snö ute och dåligt skottat.

JAG går i mitten av den lilla upptrampade stigen, ska DU möta MIG får DU gå ut i snön, JAG tänker inte göra det!

JAG ska handla, men har inte bråttom och tycker därför att det är helt ok att börja leta efter nya varor när det är min tur vid kassan. Dessutom har jag ingen aning om vad JAG ska betala med, hur man gör med kortapparaten och JAG tar god tid på mig när JAG ska packa MIN påse, struntsamma att det kommer folk efter. JAG packar ju.

När jag gick ut hade någon kört ut sin bil mitt framför dörren så jag gick rakt in i denna blåa bil, ty de hade lämnat kanske tjugo cm mellan passagerardörren och ICA-ingången. De skulle väl handla.