Kliing bastard

Igår fick jag hålla på med drygt 20 åtgärdsprogram som vart och ett består av 4 sidor. Varje ett av dessa skulle kopieras (de var självklart ihophäftade) och skickas, tillsammans med ett brev, hem till familjerna som äger barnet vars namn stod på åtgärdsprogrammet. Det blev mycket sorterade av papper, vikande av buntar, häftande av buntar (för att inte tala om upphäftandet av buntarna i första läget) och sedan skrivandes adresser på kuvert, klistra igen kuvert och ja, ni vet. Sånt där.

Skittråkigt var det men när jag började sucka och stöna så kom jag på att jag skulle testa att säga "oj vad det här är roligt. Det här är det roligaste jag gjort hittills i veckan. Himlarns så skoj jag har nu". Det fungerade kanske bara lite, men ändå. Man ska alltid ha en positiv syn på det man gör. Idag tror jag att jag blir tvungen att säga så hela dagen. Jag är INTE ALLS sugen på att jobba. Jag vill inte ägna 1/4 av dagen åt att prata med arga föräldrar, 1/4 åt att lyssna på gnäll från annat håll, 1/4 åt att sortera papper och göra utskick och fylla i rapporter och annat mög. Jag vill ägna 4/4 åt att vara med eleverna. Men det får jag inte. Möjligen står 1/4 till buds för det.

Mina elever är roliga, mer sådana.

Det kliar på mig över hela kroppen. Jag vet att det kan bli så när jag får skov i min sickness och det har jag nu så hej kli. Inga hudförändringar än dock.. bra det. Varje hudförändring är ett steg närmare cancer (det kan ta 45 år) så jag hoppas att de låter vänta på sig.

Nu, om man inte räknar idag, (fast varför skulle man inte göra det) är det bara tre dagar kvar till J är hemma här igen. Jag är rätt säker på att alla mina vänner tycker att jag har blivit en tråkig toffel, så jag kan inte säga till dem att jag önskar att tiden ska gå fort. För då är jag inte cool och självständig och skiter-i-vilket. Det är en brist jag har.