Nej, man kanske skulle sluta

Idag har jag god lust att säga upp mig med omedelbar verkan faktiskt. Det finns en kärring i den här staden som säkert redan har förstört många bra lärare och kommer att fortsätta göra det så länge hon lever. Om jag finge bestämma helt själv och inte behövde bry mig om penningar, skulle jag säga upp mig bara för att slippa henne.

Jag har väldigt stöttande och snälla kollegor och det är bra. Men jag måste ändå ha med henne att göra. Det lustigaste av allt är att hon påstår att hennes värv här i livet handlar om att hjälpa elever... men det är inte det det handlar om. Hon är sjuk i huvudet.

Det enda som hindrade mig från att verkligen läsa lusen av den här människan och sedan lämna rummet var att det var en elev närvarande. Det var det enda. Jag svär. Det enda.

Självklart började jag att gråta sen, som jag gör när jag blir arg. Självklart.