Giganternas kamp

Igår dök the mother of all apartments upp på det där stället där jag har stått i kö i fem år. Jag blev till mig kan man säga. Den ligger på fjärde våningen (vindsvåning) mitt i stan, den är perfekt storlek och har perfekt hyra. Huset är från 1800-talet och det fanns badkar. Det var fröjdefullt. Jag anmälde intresse och blev direkt etta i kön.

Sen började giganternas kamp. Jag trodde att jag med mina fem år hade riktigt god chans på i princip alla lägenheter. Rätt som det var var jag trea i kön. En liten stund senare blev jag fyra och igårkväll blev jag femma. Ettan i kön har kötid från sju år tillbaka. Han eller hon slår alltså mina fem år med två och de andra tre på topp fem måste ju också slå mig på fingrarna.

Herreminje. Alla vanliga köare. Sådana som har köat i ett år eller ett halvår eller kanske ett och ett halvt år... de har ju inte en chans på de bra lägenheterna när inte ens jag har det med mina fem år. Giganternas kamp, i sanning.

Det enda man kan hoppas på är väl då att de fyra som är före mig i kön (jag inbillar mig att det kommer att stanna där) inte vill ha lägenheten och att den därför erbjuds mig och J. Troligt.

Leta vidare.