Att räkna ner

Jag räknar och jag räknar. På nåt vänster hade jag kommit fram till att det var åtta veckor igår. J påpekade då för mig att om operationen var på en måndag så måste veckojubileum gällande denna också vara på en måndag. Jag ansåg att han tagit mitt jubileum ifrån mig och blev sur. Sen sansade jag mig.
Men idag ÄR det måndag och idag ÄR det åtta veckor sedan. Inget snack. För åtta veckor sedan, om 90 min, låg jag och blev slicead och dicead. Tråkigt nig kan jag inte göra det utlovade såhär efter åtta veckor. Jag får inte ta av mig gördeln än. Jag får inte träna än. Jag måste fortfarande vara försiktig. Snittet är nämligen inte äldre än tre veckor och fyra dagar. På onsdag kan jag fira månadsjubileum på det och om två veckor från idag så smäller det på riktigt. Måndag den 9e om jag inte räknar fel, då får jag ta av mig gördeln. Då får jag träna. Då får jag vara som folk är mest.
Men: jag tänker ändå fira åttaveckorsjubileumet idag. För den stora delen av operationen, den som pajade magmusklerna: den jubilerar idag.
Hur märker jag det då? Jag kan skratta hyfsat utan att döden drabbar mig. Men jag kan inte nysa, hosta eller spänna mig. Men jag har blivit grym på att ta mig upp. Heja mig.