Raj raj

Jag följer en del gravidbloggar här på nätet. De har allihopa haft bf på datum eller omkring datum som berör mina små nedräkningar den här våren. En hade bf när jag fick börja äta (i grundräkningen) och en annan har bf alldeles i anslutning till min operation. Vi väntar tillsammans, men de här damerna har ju såklart väntat längre än mig.

Inte för att jag inte har väntat länge på det här... den vändning som mitt liv har tagit den här våren är helt galen och det är inte direkt som om jag inte har gått omkring och väntat på att äntligen, äntligen, äntligen få slippa att ha ont.
Jag älskade skummet, men nu är det slut. Jag hoppas att jag klarar mig ändå. 

Oj ändå vilken resa jag har gjort. Det är helt sjukt. Häromdagen lyssnade jag på radion och en av de som pratade pratade om "sambokroppen". Dvs den som går upp några myskilon när man börjar umgås mer och mer med sin respektive. Det är ett fenomen som jag så klart känner till. Men vad kallar man då det här som jag varit med om? Sjukdomskroppen? Jävlaranammakroppen? Nej shit, det är verkligen helt galet. Man har väl aldrig hört talas om någon som gottat ner sig i sitt förhållande och gått ner en dryg anorektiker i vikt under tiden? Nu har man det, för det är det jag har gjort.

Jag önskar mig att veckan ska gå mycket fort nu. Jag kan inte riktigt koncentrera mig på mina barn. Det enda jag vill är att städa undan och ställa i ordning och avveckla. Jag vill inte ha en miljon stödtider... tror jag. Men sen sitter jag där med mina fina elever och då är det jättetrevligt.

Men ja: nu ska jag ge mig ut på min promenad till jobbet. Det blir den fjärde sista. Efter denna är det bara tre promenixer kvar. Oj oj.