Nu på morgonen var det bara att finna sig i att gå upp himla tidigt. Inte jättemycket tidigare än vanligt, men ändå, jag brukar få snooza lite, men si det gick inte nu. Selma hade bestämt sig för att hon skulle trampa trampdöden på mig och J så att åtminstone en av oss gick upp och gav henne mat... Det blev jag. Fem i sex (jag brukar få gå upp tio över) fick, jag gå upp och slafsa upp mat till de små. Men det är lugnt, jag har en tidig morgon denna morgon med vakta nationella prov och allt vad det kan vara. Drygt som bara den.
Jag har inte hört något från det där andra jobbet, fastän den som intervjuade mig sa att han skulle bli "förvånad om det tog två veckor" innan jag hörde något. Jaa... nu har det snart gått två veckor. Två dagar kvar så är det två veckor. Voj voj.
På ett sätt önskar jag att någon annan fattar det eventuella beslutet åt mig... det har inte varit roligt att berätta för mina fina elever att jag inte kommer att vara kvar efter den 28 maj. Det är synd och skam att lämna de här (om jag nu blir tvungen till det) för vi har en bra relation, jag och de mina.
Men vad göra?
Ingenting. Bara att luta sig tillbaka och vänta på att de höga hönsen ska bestämma sig. Tråkigt är vad det är, men jag börjar bli rätt van nu.
Nej, nu måste jag läsa om världsmästaren i snooker, som det visade sig nu, var min favorit Niel Robertson från Australien. Om det inte var för att den där himla matchen avgjordes någon gång kring då jag gick upp så hade jag ju sett på den...
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar